Barns rätt till liv och hälsa…

Barns rätt till liv och hälsa och till att inte utsättas för våld kräver rättssäkra utredningar och beslut av vuxna som tar vuxenansvar

Lena Hellblom Sjögren juni 2026

Barn har enligt gällande konventioner om mänskliga rättigheter rätt till liv och hälsa, och till att inte utsättas för någon form av våld. Det är i barnets bästa intresse att inte avskäras från sina familjenätverk. I barnets familjenätverk ingår nästan alltid någon/några kärleksfulla nära och kära som kan utgöra de trygga vuxna som kan bekräfta barnet och ge barnet den villkorslösa kärlek barnet behöver. Oftast är det föräldrarna.

De flesta föräldrar som separerar ordnar livet för barnen så att barnen kan ha kontakt och dela vardagsliv med dem båda. Men en mindre andel av separerande föräldrar verkar inte förstå att de gemensamma barnen inte ska separeras från en av dem. Dessa föräldrar, pappor, såväl som mammor, kan då börja använda barnen som vapen mot den andra föräldern.

I de allvarligaste fallen är det fråga om ett våld som ett barn inte kan värja sig mot. Barnet görs beroende av den ena föräldern. Denna förtalar och anklagar den andra. Barnet avskiljs plötsligt eller gradvis från kontakt med den andra föräldern och dras in i denna kontrollerande och manipulerande förälders oförsonliga fientlighet. Denna fientlighet  igenkänns sällan som just oförsonlig fientlighet. Föräldern som använder barnet ses ofta som den som skyddar barnet.

Våldet barnen utsätts för upptäcks nästan aldrig av dem som i vårt land har ansvar för de utredningar  som åberopas i domstolarnas vårdnadstvister.

Tvärtom. Den förälder som, ofta på ett skickligt sätt fått olika professionella, inte minst socialtjänstens handläggare, att omfatta sin egen negativa bild  av den andra föräldern, använder också dessa som vapen mot den andra föräldern. Handläggare inom socialtjänsten, socialjouren, psykologer befäster det falska narrativ om den UTESLUTNA föräldern som den KONTROLLERANDE föräldern skapat.

I den falska verklighet som skapas av de falska uppgifterna anses den kontrollerande föräldern som tillräcklig för att ge barnen erforderlig omvårdnad och omsorg.  Den förtalade föräldern anses som onödig. Detta står uttryckt på olika sätt i de utredningar som inlämnas till domstolarna. Med detta undermåliga – och för barnen – helt rättsosäkra underlag– blir då ibland domslutet ”inget reglerat umgänge.”  Det betyder att barnets kontakt med en god nog förälder bryts, vilket i sig är en kränkning av barnets rätt till familjeliv och till att få behålla sin identitet.

Barnets mänskliga rätt att fritt få uttala sin egen mening blir omöjlig att upprätthålla, när barnet är beroende av en kontrollerande förälder, som mentalt kidnappat barnet. Emellertid syns inte denna kidnappning med svåra skador, om den inte bryts. I stället för att hjälpa barnet ur en tvingande kontroll, som tvingat barnet att välja den kontrollerande föräldern för att klara sig själv hänvisar de utredande handläggarna, liksom domstolens ledamöter , till att de lyssnar till barnen. Barnen säger att de vill bo hos den kontrollerande föräldern och inte behöver den andra föräldern.

De vuxna som hänvisar till barnets vilja, utan att ha utrett om barnet befinner sig under ena förälderns, eller någon annans, tvingande kontroll ( t ex en socialtjänst som försvarar egen prestige) lägger ett vuxenansvar på barnet.

Barnet blir ansvarigt för förlusten av en tidigare älskad mamma eller pappa, som barnet lärt sig hata eller bli rädd för. Barnet som efter sådan otillbörlig negativ påverkan säger: jag vill inte träffa mamma/pappa uttalar inte sin egen mening utan någon annans mening.

Två exempel:

Anna avskild från sin mamma

Anna kan inte bo med sin far, eftersom han inte kan ge Anna praktisk omsorg i hennes dagliga liv. Han är oförmögen att ge sin dotter villkorslös kärlek. Dokumentationen över tid av fakta i målet visar att Annas fars enda prioritet är att Anna, nu i sin tredje placering hos främmande vuxna, vaktas från att ha  kontakt med sin mor, med vilken hon växte upp tills hon var nästan 12 år gammal.

Annas mor har, enligt tillförlitliga källor, varit, och är fortfarande, en tillräckligt bra förälder, som ordnade så att Anna kunde stanna i samma skola i sex år, ägna sig åt fritidsaktiviteter som att spela teater. Modern följde upp alla Annas behov av medicinskt stöd.

Trots att Anna levde ett bra fungerande liv och trivdes, omhändertogs hon, när hon var nästan 12 år gammal, av socialtjänsten med polisstöd till tvångsvård. Omhändertagandet baserades  på en icke faktabaserad berättelse om Annas mamma. De vuxna runt omkring Anna ger henne positiv uppmärksamhet när hon, liksom de som har makt över henne och hennes liv, distanserar sig från mamman. De fördömer Annas mamma för att mamman fortsätter att söka kontakt med sin dotter. Annas mänskliga rätt till familjeliv har blivit allvarligt kränkt. Det är svårt att föreställa sig en större våldshandling mot ett barn än att radera en älskad förälder ur barnets liv.

Två bröder avskilda från sin pappa

Två bröder fick sin pappa utesluten ur sina liv när de var 10 och 11 år gamla. 
Trots gemensam vårdnad efter separationen tog deras mamma kontroll över sönerna. Hon kontaktade en psykolog och gav denna psykolog negativ information om pojkarnas pappa, bl a genom att uttrycka "oro över pojkarnas situation under deras pappas veckor."

Baserat på moderns berättelse anmälde denna psykolog oro för pojkarna till socialtjänsten. Efter förnyad kontakt med modern lämnade denna psykolog in ytterligare en orosanmälan. Den byggde på vad hon hade hört från modern om att fadern på något sätt skulle ha varit våldsam mot den äldste sonen. Socialtjänsten, liksom psykologen utan att utreda några fakta eller be om faderns berättelse, anmälde fadern till polisen. Denna anmälan avfärdades efter en kort tid. Men då var moderns bild av fadern, hennes berättelse, redan cementerad, d.v.s. den uppenbara utgångspunkten för hur dessa pojkars föräldrar uppfattades av det ökande antalet yrkesverksamma som blev involverade i pojkarnas liv. De inblandade yrkesverksamma visade ingen insikt i det faktum att det var modern som hade givit dem deras bilder av brödernas föräldrar. Förskollärarna beskrev modern som en lyssnande förälder, och fadern som en kontrollerande förälder, utan respekt för pojkarnas önskemål, i sina utredningar.

Inte heller visade de professionella som involverades att de förstod att modern manipulerade båda sönerna genom att ta kontroll över både deras boende och deras tankar. På så sätt har de professionella förstärkt barnens, för dem mycket skadliga, splittring av sig själva, vilket kan läsas som en svartvit världsbild; modern beskrivs endast positivt och fadern endast negativt. De säger att de inte vill ha kontakt med sin far – eller någon i faderns familj.

De vuxna lyssnar på det barnen sagt i de samtal utan autentisk dokumentation de haft med en socialsekreterare. De vuxna lägger därmed ansvaret på barnen för att barnen förlorar kontakten med en förälder som de tidigare stått nära, och som är en god nog förälder, om man går tillbaka till det som dokumenterats om barnens liv innan de började utsättas för en tvingande kontroll, som de inte kunnat värja sig mot - och som ingen vuxen i deras omgivning lärt sig känna igen.