Information till advokater och andra jurister

Jurister kan göra stor skillnad för barn som grundlöst avskilts från sin ena förälder, eller ibland båda som i en del sakligt ogrundade LVU-fall.Genom en dom kan  den kontrollerande och manipulerande pappan/mamman, eller den socialtjänst som tagit kontrollen över barnet och placerat barnet hos främmande fosterhemsföräldrar, kallade familjehemsföräldrar, tvingas acceptera att barnet har rätt till kontakt med den förälder (de föräldrar) som barnet avskilts från. Nedan citeras ur en dom som kom från Högsta förvaltningsdomstolen (Mål nr 6062-14 meddelad  den 17 juni 2015) som ett exempel:

”CC, som nu är tre och ett halvt år, placerades i familjehem med stöd av socialtjänstlagen (2001:453) när han var två månader gammal på grund av att hans mor inte bedömdes klara av att ta hand om honom. När CC var sex månader gammal fastställdes att AA var far till CC. Därefter har han haft kontakt med sin far som är vårdnadshavare sedan augusti 2012. Sommaren 2013 begärde AA att placeringen skulle upphöra och socialnämnden i X kommun påbörjade därför en hemtagningsutredning. Enligt socialnämndens utredning började CC uppvisa symtom på att må dåligt samtidigt som umgängena med AA ökade i omfattning…

Med hänvisning till reaktioner som CC uppvisade i form av psykiska och fysiska symtom fattade socialnämndens ordförande den 23 april 2014 beslut att omedelbart omhänderta CC med stöd av 6 § lagen (1950:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Samtidigt fattades beslut om umgängesförbud.”

Efter flera rättsliga turer, bl a en kammarrättsdom om vård enligt LVU, ändrades socialnämndens beslut till ”att umgänget skulle begränsas till tre timmar var tredje vecka i familjehemmet.”

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade:

Socialnämndens utredning är ofullständig och ensidig. Utredningen baseras huvudsakligen på uppgifter från familjehemsföräldrarna…

Socialnämnden bestrider ändring av kammarrättens dom och anför bl a följande. CC har visat påtagliga tecken på att den hemtagningsprocess som påbörjats  påverkat honom negativt i mycket hög grad och en fullbordad flytt av CC innebär att han löper en påtaglig risk att skadas på det sätt som avses i LVU. Trots detta har AA inte varit villig att i nämnvärd omfattning förändra sin inställning angående en flytt av CC.”

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning :

”LVU är en skyddslagstiftning för unga men ett tvångsomhändertagande utgör samtidigt en ingripande åtgärd som inte får vidtas utan tungt vägande skäl. Kammarrätten har som grund för beslutet om vård angett att ´AAs agerande att inte kunna anpassa umgängesschemat utifrån CCs reaktioner tillsammans med att han förringar CCs behov av sina primära anknytningspersoner/…/ utgör en omsorgsbrist.´

AAs agerande under hemtagningsprocessen som innefattat önskemål om regelbundet och frekvent umgänge med sonen, måste ses som både naturligt och befogat fär att kunna avsluta familjehemsplaceringen och ta hem CC. Högsta förvaltningsdomstolen finner – till skillnad från kammarrätten – att vad som lagts AA till last inte kan anses utgöra sådana brister i omsorgen som kan grunda vård med stöd av 2 § LVU. Redan av detta skäl har det brustit i förutsättningarna för tvångsvård. Kammarrätten borde därför inte ha beslutat att CC skulle  beredas vård med stöd av LVU. Överklagandena ska bifallas.”

Tiden arbetar mot barnens behov av – samt lagliga samt mänskliga rätt till – att ha kontakt med sin familj. Denna insikt ligger till grund för den så kallade Cochem-modellen, där alla runt barnet till föräldrar som vänt sig till domstol, instrueras av en ansvarig domare att anstränga sig för att inom tre-fyra veckor ha ordnat så att barnet/barnen har regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. Den förälder som motarbetar barnets kontakt med den andra föräldern rapporteras till domaren. Domaren förklarar att denna förälder som uppvisar ett sådant beteende riskerar att förlora vårdnaden om sitt barn. Terapeutisk hjälp samt rådgivning och medling är insatser som också ges i denna modell, där det är utrett att de involverade barnen inte utsatts för allvarlig vanvård, våld eller sexuella övergrepp. Det är förbjudet att förmedla uppgifter av förtalskaraktär och andrahandsrykten. Inom nio månader rapporteras de flesta föräldrapar ha kommit fram till en samförståndslösning om hur barnen fortsatt skall kunna ha vardaglig, regelbunden kontakt med dem båda, och hur de skall gå till väga om de på nytt blir oense. Vikten av att kunna fortsätta  vara  föräldrauktoriteter  för sina barn trots att föräldrarna gått skilda vägar är central.

I Sverige finns än så länge inga tidsgränser för när föräldrar ska ha försökt komma fram till en lösning för sina gemensamma barn hur dessa ska kunna behålla kontakten med dem båda. Det är detta som är mest förenligt med barnens bästa, den princip efter vilken alla beslut som  berör barnen skall tas.

Tyvärr faller barnen lätt mellan  stolarna i vårt nuvarande rättssystem där den föräldrapart (kan vara en socialnämnd) som, i de tvistiga familjemål jag här talar om, lyckas bäst med att framställa den andra föräldraparten i ogynnsam dager, oftast är den som får mest sympati och därmed får sina behov av att ha egen kontroll över barnen tillfredställt. Möjligen tillåter denna föräldrapart ett begränsat umgänge  och begär då ofta att det skall vara övervakat. Detta är något som bidrar till att farlig- och främmande-göra denna förälder,något som också gynnar den kontrollerande förälderns intressen av att bli sedd som den som skyddar barnet.

 

När jag tillfrågas, numera oftast av en advokat som företräder en mamma eller en pappa, om att utreda ett barns bästa i en pågående konflikt efterfrågar jag ett så allsidigt och ett så omfattande underlag som möjligt av dokument över tid, t ex bvc-journaler, skolhälsovårdsjournaler, anteckningar om barnet från förskola/skola, brev/kort/e-mail, utredningar som gjorts, protokoll och inspelade band från eventuella polisförhör i de fall då det förekommit brottsanklagelser.

Till skillnad från en behandlande psykolog arbetar jag som utredande psykolog med fokus på att undersöka tillförlitligheten i olika uppgifter i min jakt på vad som kan betraktas vara historiskt sant. En sådan utredning är att likna vid ett forskningsprojekt.

En behandlande psykolog måste betrakta sin klient som trovärdig och själv uppfattas som trovärdig för att det förtroende som är grunden för en terapeutisk relation skall kunna etableras. Den behandlande psykologen har fokus på sin klients subjektiva sanning, eller med ett annat ord på vad som är narrativt sant.

Det är dessa grundläggande distinktioner mellan olika sorters psykologer som inte var klargjorda då det på 1990-talet var tal om två vittnespsykologiska skolor; behandlande psykologer kom då  in i domstolarna och bedyrade att barnen de haft hos sig utsatts för sexuella övergrepp för det hade barnen enligt dessa psykologer berättat på ett trovärdigt sätt. De vittnespsykologer som arbetade med att utreda tillförlitlighet fick inte gehör, och domstolarna beslutade att inte längre förordna några psykologer alls.

Det händer att jag tillfrågas och kallas av domstol att tala i allmänna termer om skadeverkningarna av att avskilja barn från en förälder. Min tid och min energi är dock begränsad.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s