LHS 1999, Döden är en man, efter refusering av en längre artikel om Per Lindebergs bok

Du kommer kanske ihåg det som kallades styckmordsmålet på 1990-talet? Den s.k. allmänläkarens dotter avskildes från sin pappa. Det var en far som mamman riktat obekräftade incestanklagelser mot, och som hon därefter anklagade för att ha mördat Catrine da Costa tillsammans med den obducent som en gång bjudits hem till dem på middag som tack för att han lät den s.k allmänläkaren i efterhand komplettera kursmoment han missat där obducenten varit lärare.

Fallet rörde upp väldigt många känslor och klargjorde motsättningar mellan dem som trodde (tror) att mäns sexualiserade våld mot kvinnor och barn är roten till det mesta onda, och dem som menade att sakförhållandena i varje enskilt fall, också detta, måste utredas sakligt och opartiskt, inte utifrån förutfattade meningar. LHS skrev en artikel till PsykologTidningen när Per Lindebergs bok om styckmordet var färsk. Artiekeln refuserades, och LHS gjorde ett försök med en mycket kort recension, men minns inte längre om den publicerades eller inte. Först återges brevet till de dåvarande redaktörerna för PsykologTidningen.

 

Till Eva Brita Järnefors, Täby 22 februari 1999

Maja Ahlroos och Mats Karlsson

PsykologTidningen

Hej,

Efter dagens telefonsamtal med Eva-Brita Järnefors får jag ge er rätt i att min recension mer hade karaktär av debattinlägg. När jag nu ändå lagt ned mycket tid och arbete på att läsa hela denna bok vill jag att det åtminstone ska bli en tumme. Således sänder jag här en kort recension helt utan argumentation och konkret sakkritik och utan några namn nämnda, och hoppas att denna ”tumme” kommer med i detta nummer.

Med vänlig hälsning

Lena Hellblom Sjögren

 

Döden är en man

Journalisten Per Lindeberg har skrivit en bok om det som kallas styckmålet (Döden är en man, historien om obducenten och allmänläkaren, Fischer & Co 1999).

I boken introduceras först obducenten, den styckade Catrine, allmänläkarens fru kallad mamman, hennes man och därefter olika ögonvittnen. Komplexiteten växer genom att samma händelser belyses ur olika människors perspektiv. Bara någon gång blir det en upprepning eftersom historien rekonstrueras på ständigt nya sätt beroende vems perspektiv som behandlas. Det är ett skickligt berättargrepp och psykologiskt intressant.

Källorna finns redovisade i slutet av boken under rubriken referenser, förmodligen därför att författaren velat hålla berättelsen igång utan störande avbrott. Som forskare kan jag dock ibland sakna mer exakta referenser i omedelbar anslutning till framställningen. Det hade varit bra med en tidstablå med de viktigaste händelserna redovisade, eftersom det är svårt att hålla reda på alla händelser, utlåtanden, rättegångar och tidsrelationerna dem emellan.

Lindeberg skildrar alla involverade personer inklusive Catrine, andra prostituerade och mamman med detaljer från deras arbete och personliga liv, som gör att man tycker sig förstå dem och deras handlande. Han skildrar också initierat alla led i polisens olika undersökningar och de spår man följer upp och dem man lämnar. Han går i detalj igenom de olika sakkunnigutlåtanden som beställs och åberopas av åklagaren. Han redovisar också kritiken som vartefter formulerades mot samtliga de fyra utlåtanden som utgjorde bevisning mot läkarna. De anklagades för både mord och styckning av Catrine da Costa och polisen försökte i olika omgångar få dem att erkänna. Lindeberg återger utdrag ur olika förhör med dem, liksom han beskriver deras liv och arbete.

Det är ett myller av sakuppgifter, dock systematiskt genomgångna, ur vilka växer en bild av stora brister i utredningarna under de år detta mål pågått. Lindebergs uppgifter om hur poliserna som intervjuade närmare 200 prostituerade förmodligen påverkade dem genom att visa tydligt intresse för bild nummer fyra, föreställande obducenten, hans uppgifter om hur fotohandlarparet fick hjälp av att resonera sig fram då de skulle identifiera allmänläkaren, hans redogörelse för den förhandsinformation som de psykologiska experterna hade och hur den återfinns i deras undersökning och utlåtande.

Hans detaljerade redogörelser för den sakligt underbyggda kritiken mot samtliga sakkunnigutlåtanden, allt detta och mycket mer som ryms i den nästan 700 sidor tjocka boken, kan svårligen avfärdas som en partsinlaga. Om Lindeberg från början hade valt att se hela skeendet ur obducentens eller allmänläkarens, eller båda dessa anklagades, perspektiv och bortsett från uppgifter som talade till deras nackdel då hade han varit partisk. Det Lindeberg har gjort i sin bok är emellertid en granskning av alla väsentliga uppgifter i målet. Efter denna granskning kommer han fram till att det här är fråga om ett justitiemord. Och det gör han på ett övertygande sätt.

Lena Hellblom Sjögren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s