LHS PM januari 2016 om VAD ÄR BARNETS BÄSTA NÄR FÖRÄLDRARNA SKILT SIG?

PM 2016-01-12 Lena Hellblom Sjögren

BARNETS BÄSTA SETT I ETT LIVSPERSPEKTIV NÄR FÖRÄLDRARNA SKILT SIG?

I de flesta fall då ett förhållande bryts och de finns barn kommer de vuxna efter en tid fram till en lösning för organisering av vardagslivet som fungerar och tar hänsyn till barnens behov av att behålla en vardagskontakt med båda föräldrarna. Men i ett antal fall uppstår så stora samarbetsproblem att någon av föräldrarna, anser att han/hon är den bättre föräldern och söker ensam vårdnad, ibland i kombination med anklagelser mot den andra föräldern. Domstolsprocesser blir ofta utdragna i tiden vilket inte är förenligt med barnens bästa. Dessutom bidrar själva processandet enligt nuvarande system (och inte enligt den försonings- och samarbetsmodell som utarbetat i Tyskland, den s.k. Cochem-modellen) till att föräldrarna såsom motstående parter, trots att de fortfarande är föräldrar med egentligen gemensamt intresse av att verka för sina barns bästa, kommer allt längre från varandra.

images

1. Barnets fundamentala behov – och rättigheter?

I en stor metastudie, dvs. en granskning av ett stort antal vetenskapliga undersökningar från många länder (Khaleque, A. & Rohner, R. 2012), framkom att barnets mest grundläggande behov för att må bra och utvecklas väl är att få kärlek och acceptans från sina föräldrar – eller av dem som varaktigt är i föräldrarnas ställe.

Det är , trots nya familjekonstellationer, fortfarande oftast mor och far som ger barnet villkorslös kärlek, närhet, omtanke och omvårdnad som barnet behöver för att inte skadas i sin egen hälsa och utveckling. I de flesta fall byggs livslånga kärleksband mellan barn och föräldrar.

Utifrån generell mänsklig erfarenhet vet vi att barn har behov av kärlek för att barnet skall kunna växa upp till en hel och harmonisk människa. När John Bowlby sökte den term som bäst beskrev den fundamentala grundstenen för barnets utveckling prövade han med både kärlek och band, tills han fastande för ”anknytning.” Barnen anknyter till både mamma och pappa och har behov av, och rätt till, en nära och regelbunden kontakt med dem båda. Det är viktigt för att barnens hälsa och utveckling inte skall skadas långsiktigt. En viktig oavhängig faktor för att barn kortsiktigt ska känna att de kan klara sig och må bra är att i kontakt med båda föräldrarna få bådas stöd, konstaterade norska forskare i en undersökning över tid (Simone Frizell Reiter, Einar Follesoy Kaldhol og Eivind Meland , 2014).

På senare år har flera undersökningar gjorts, vilka visar att växelvis boende är det bästa för barnen när föräldrarna går skilda vägar. Barnen som får bo lika mycket hos mamma som hos pappa, och således dela vardagsliv med dem båda, upplever mindre stress än barn som bor med en av föräldrarna eller med en förälder och en styvförälder ( Turunen, J, 2015).

Det är föräldrarna som skiljer sig, inte barnen (Öberg, B., Öberg, G. 2004) . Barnet behöver få egna erfarenheter över tid i en vardag med båda sina föräldrar för att kunna forma sina egna bilder och meningar om sina föräldrar, och därmed också forma sig själva, hitta sin identitet. Om inte kan identitetsförvirring uppstå som kan leda till psykiska problem långsiktigt (Finkelstein, C. 2003)

Det skadar barnet att utan berättigat skäl, avskiljas från en förälder (Wallerstein, J.S., Kelly, J.B. 1980). Om och när ett barn. ofta plötsligt efter en period utan vardagskontakt med den ena av sina föräldrar, uttalar att barnet inte vill träffa sin mamma/pappa – och det är visat att denna förälder inte vanvårdat eller skadat barnet – ja då är ett sådant uttalande en mycket allvarlig varningsklocka om att barnet far illa. Att barnet inte visar empati för denna förälder hör till denna allvarliga varningsklocka om att barnet kan ha påverkats (Clawar, S.S., Rivlin, B.V. 2013).

Barnet har behov av kontakt med båda sina båda föräldrar – som nämnts för sin egen skull. Barnet har också laglig och mänsklig rätt till en sådan kontakt enligt Föräldrabalkens s.k. portalparagraf om barnets rätt att inte utsättas för övergrepp och rätt till nära och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar. Det uttrycks också i den europeiska människorättskonventionen som är inkorporerad i svensk lag i artikel 8 om rätten till familjeliv, och återfinns även i flera artiklar i barnkonventionen (ännu ej inkorporerad i svensk lag).

2. Finns berättigade eller oberättigade skäl till barnets avvisande av en förälder ?

Det finns ibland skäl till att ett barn inte vill träffa en av sina föräldrar, eller båda. Det kan t.ex. handla om att en förälder vanvårdat barnet, varit våldsam, utnyttjat barnet sexuellt, skrämt barnet genom att få okontrollerade utbrott och/eller på andra sätt upprepat skrämt barnet, beroende av en psykisk störning, eller baserat på drogmissbruk. För att ta reda på om det är fråga om ett sådant berättigat (sakligt grundat) avståndstagande från en förälder (det kallas estrangement på engelska) , måste de faktiska förhållandena i varje enskilt fall utredas.

Om det visar sig att barnet innan avvisandet av en förälder haft en positiv relation till denna förälder, och att denna förälder inte vanvårdat, skrämt eller missbrukat barnet, så måste andra skäl till barnets avvisande undersökas.

Baker och Fine (2014. Co-parenting with a toxic ex: What to do when your ex spouse tries to turn the kids against you) har identifierat 17 olika strategier som används för att skapa ett psykologiskt avstånd mellan barnet och den förälder barnet säger sig inte vilja träffa. Det inkluderar att tala illa om denna, inte tillåta barnet att träffa denna förälder , och att övertyga barnet om att denna förälder inte bryr sig om barnet, eller att denna förälder är dum på olika sätt, och att barnet inte behöver denna förälder i sitt liv, utan får lugn och ro om barnet inte träffar denna förälder.

I ett pedagogiskt program, utarbetat av André och Baker, för mellanstadiebarn : ”Jag vill inte välja” (2015. Getting through my parents´divorce: A workbook for children coping with divorce, parental alienation, and loyalty conflicts) får barnen i studiematerialet 17 olika familjesituationer att arbeta med, vilka återspeglar hur påverkan av barnet kan gå till ( så kallade alienationsstrategier nämnda i föregående stycke), t ex:

o En förälder ser ledsen, arg eller sårad ut när du ger dig iväg för att vara med den andra föräldern,

o En förälder låter dig välja om du vill vara med den andra föräldern,

o En förälder hänvisar till den andra föräldern med förnamnet och inte genom att säga ”mamma” eller ”pappa”,

o En förälder kallar din styvförälder för ”mamma” eller ”pappa” och föreslår att du ska göra det också,

o En av dina föräldrar säger till dig att den andra föräldern inte älskar dig längre,

o En förälder blir irriterad eller arg om du visar den andra föräldern uppmärksamhet.

Steven G Miller, med examen i både psykologi och medicin, som de senaste 30 åren arbetat på Harvard Medical School , har i ett kapitel (”Clinical Reasoning and Decision-Making in Cases of Child Alignment”, sid 36 i 2013. Baker, Amy J.L. , Sauber, S. Richard ,eds.: Working with alienated children and their families) sammansmält de kriterier som tidigare angivits av Richard Gardner för att särskilja det som nu kallas föräldraalienation (och som Gardner benämnde föräldraalienationssyndrom), från ett berättigat avvisande från ett barns sida.

 

Här återger jag Millers sammanställning i min översättning:

Steven G. Miller: ”Tabell 2.3 Alienationskriterier för bedömning av ett starkt alienerat barn

Kriterium Beskrivning

C1 Barnet ger uttryck för orimliga negativa uppfattningar, känslor, och/eller beteenden om den bortstötta föräldern, så som ilska, fientlighet, hat och/eller rädsla, som är signifikant oproportionerligt i förhållande till barnets aktuella upplevelse med denna förälder och det finns ett konsistent (sammanhängande) mönster av nedsvärtande för vilket barnet ger bara svaga, triviala, bagatellartade, och/eller absurda förklaringar.

C 2 Barnet ger uttryck för synpunkter om föräldrarna som påminner om en patologisk kluvenhet, så som en markerad brist på ambivalens och/eller ett reflexartat stöd till den favoriserade föräldern i nästan vilken konflikt eller diskussion som helst.

C 3 Barnet deltar i grym eller elak behandling av den bortstötta föräldern och det finns litet eller inget uttryck för skuld eller samvetskval gällande denna dåliga behandling.

C 4 Barnets sätt att tala låter förstå att barnets uppfattningar har otillbörligt påverkats av den favoriserade föräldern, så som detta visas i valet av ord, syntax eller andra parametrar. Antingen C4-4 Barnet uttrycker meningar, återger händelser, eller kritiserar på andra sätt den icke favoriserade föräldern på ett sätt som är antingen åldersinadekvat eller osannolikt och som nära överensstämmer med uppfattningar och attityder hos den favoriserade föräldern. Eller I tillägg till överensstämmelse med C4-4, barnet, utan att bli hjälpt på traven av en utredare eller någon annan, försäkrar frivilligt eller spontant att han eller hon uttrycker sina egna negativa uppfattningar eller känslor om den bortstötta föräldern och inte har blivit påverkad av någon annan.

C 5 Barnet uttrycker genom handlingar eller ord antingen fientlighet mot, eller stöter bort vänner och/eller familj till den icke favoriserade föräldern och barnet hade tidigare en god relation till dessa individer.”

 

3. Finns några riskfaktorer?

Väg risker mot varandra När ett barn utan berättigad grund avskiljs från den ena av barnets föräldrar, eller båda som i en del LVU-fall, innebär det i sig en riskfaktor för barnets hälsa och utveckling. Detta är slutsatsen baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Uppföljningsstudier av barn som i krigssituationer avskilts från sina föräldrar, som t.ex. 70.000 finska barn som 1939-45 separerades från sina föräldrar och fraktades till Sverige, har visat att avskiljandet var traumatiskt och skadligt för barnen (Edvardsen, 1977: Rasänen, 1990). Undersökning av erfarenheter från London under andra världskriget visar att de barn som evakuerats klarade påfrestningarna sämre än de barn som fick vara kvar med sina föräldrar (Freud,A., Burlingham, D 1943, 1964).

Wasserman (2005) fann att en av de mest stressande händelser som ett barn kan utsättas för är att separeras från eller, eller från båda sina föräldrar. I en metastudie (Segerström & Miller, 2004) som byggde på mer än 300 empiriska undersökningar av stress under 30 år drogs slutsatsen att kroniska stressfaktorer, dvs. icke naturliga stressfaktorer, kan sätta ned immunförsvaret. En rimlig hypotes, som understöds av ny forskning i Sverige om förskolebarns reaktioner på stress i familjen (Carlsson, Frostell, Ludvigsson, & Faresjö, 2014), är att påverkan av barnet att ta avstånd från en förälder utgör en kronisk stressfaktor, något som kan påverka barnets immunsystem negativt. Forskning om alkoholism har visat att förlust av en förälder under uppväxten av andra anledningar än förälderns död, utgör en riskfaktor for alkoholberoende (Kendler, Sheth, Gardner, & Prescott, 2002). I Canada fann forskare (Lesage et al, 1994) ett samband mellan erfarenheter av att ha förlorat en förälder i åldern 6-10 år, och utveckling av borderline personlighetsstörningar och självmord i vuxen ålder En studie av lite mer än 1000 flicktvillingar (Kendler et al, 1992) avslöjade en ökad risk för allvarlig depression som vuxna bland dem som hade avskilts från en förälder av andra anledningar än att föräldern dött.

Ett forskarteam i Israel har visat (Agid et al, 1999) att sannolikheten för att utveckla depression (också bipolär sjukdom och schizofreni) som vuxen ökar på ett sätt som inte kan förklaras med slumpen, om man som barn avskilts från en förälder före 17 års ålder. Kunskapen som finns om risker för barn att fara illa (depression m.fl. psykiska störningar, ev. nedsatt immunförsvar, skolproblem, drogberoende, kriminalitet, självmord) om de förlorar en förälder av annat skäl än att föräldern dör, måste vägas mot den risk som kan bedömas finnas (efter noggrann utredning av faktiska förhållanden) för barnet att ha kontakt med en eller båda sina föräldrar. Hänsyn måste också i en sådan nödvändig jämförande riskbedömning tas till barnets fundamentala behov, och till barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv.

images-2.png 13 januari, 2016

 

4. Finns en faktagrund för de mentala bilder som skapats den avskilda föräldern?

Om en förälder genom bekräftande uppgifter i journaler, eller genom vittnesmål från kompetent personal som undersökt föräldern, befunnits vara psykiskt sjuk, eller vara oförmögen att ta hand om barnet på grund av gravt missbruk eller våldsbenägenhet måste barnet skyddas från att skadas. Om barnets mor eller far blir omtalad som psykiskt störd/sjuk, missbrukare eller våldsam utan att denna förälder rent faktiskt är det, och barnet på denna grund avskiljs från denna förälder för att skyddas, skadar detta barnet. Innebörden för barnet blir att barnet dras in i en värld av icke sakligt grundade föreställningar, en påhittad (fiktiv) värld, som barnet påverkas av och ofta kommer att tro är sann. En sådan otillbörlig påverkan kan få barnet att inte vilja träffa denna förälder. Den förälder som barnets avskilts från (kallas i engelsk terminologi för ”the targeted parent”) upplever sorg, stress, maktlöshet (Warshak, R.A. 2010). Denna förälder, måltavla för förtal och sitt eget barns ovilja att ha kontakt, kan uppträda på ett sådant sätt att omgivningen fattar sympati för den förälder som tagit kontroll över barnet, ty denna förälder ger ofta ett mer samlat och bestämt intryck (Gottlieb, L.J. 2012).

Om umgänge ordnas med det välmenande syftet att skydda barnet förmedlas lätt budskapet till barnet: Din mamma/pappa är så störd, dum eller farlig för dig att du inte bör träffa henne/honom ensam utan övervakning . Detta påverkar barnet att införliva den mentala – och fiktiva – bilden av sin mamma/pappa som störd, dum eller farlig.

Jag menar att det som händer ett barn som utan berättigad anledning hindras från att ha kontakt med sin mamma, sin pappa kan påverkas på likartat sätt som människor som blir sektmedlemmar.

Dessa kan inte hysa en egen vilja, men tror att det är deras vilja att vara kvar i sekten och göra det som sektledaren och grupptrycket kräver. En amerikansk psykolog , som under sitt liv mötte mer än 3000 medlemmar i olika sekter som hon forskade om (2003. Margaret Thaler Singer : Cults in our midst) sammanfattade de kriterier som krävs för att skapa en atmosfär där någons tankar kan påverkas och förändras, dvs. det som kan sammanfattas som en tankereformeringsprocess:

1. Håll personen omedveten om att det finns en agenda att kontrollera eller förändra personen.

2. Kontrollera tiden och den fysiska omgivningen (kontakter, information)

3. Skapa en känsla av maktlöshet, rädsla och beroende

4. Undertryck gammalt beteende och attityder

5. Ingjut nytt beteende och attityder

6. Presentera ett slutet logiskt system

 

5. Barnets egen mening, barnets vilja?

I § 12 i FNs konvention om barnets rättigheter, liksom i gällande och tillämpliga lagar anges att barnet mening skall viktläggas i frågor som rör barnet. Alla är överens om att det barnet uttrycker skall respekteras och tas med i bedömningar som görs. I förarbetena till art. 12 i barnkonventionen betonas vikten av barnet FRITT får uttrycka sin mening. Det betyder att barnet inte skall befinna sig i en situation där barnet är utsatt för påverkan och känner sig pressat att säga det som förväntas av de vuxna som barnet är beroende av och som har beslutsmakt och kontroll över barnet. Under 1900-talet gjordes mycket forskning om hur det mänskliga minnet och om hur våra föreställningar påverkas på olika sätt, bl.a. av förhandsinformation av olika slag (Ceci & Bruck. 1995). Det visade sig att barn har en tendens att avge sådana svar som de tror att den vuxna vill ha, sammanfattat så här av Bruck, Ceci & Principe, 2006 (min övers.)

”För att vara den vuxna auktoriteten till lags, försöker barn ibland att anpassa sina svar så mycket de kan till vad de förstår att den som frågar vill att de ska svara snarare än till vad de vet om händelsen.” Alla barn har inte lika lätt att påverkas av upplysningar de får i ledande frågor, men det finns situationer då barn kan påverkas att berätta sådant som bevisligen aldrig har skett. Det gäller t.ex. när barnen upprepade gånger ombeds att föreställa sig (visualisera) det som utfrågaren tror har skett (Ceci, Loftus, Leichtman, & Bruck, 1994), eller då barnen utfrågas av en person som ensidigt ställer frågor utifrån sin egen föreställning (White, Leichtman, Ceci, 1997). Förväntanseffekter, ibland kallat Rosenthal-effekt, efter Rosenthals banbrytande forskning (1994) är vetenskapligt väl belagda Det behövs inga uttalade suggestioner för att de skall uppkomma, det räcker med blickar, tystnad, hummanden, ansiktsuttryck, tonfall, gester osv. Stephen Ceci och Maggie Bruck har genomfört en lång rad experiment med barn i naturliga situationer (t.ex förskolan, barnläkarbesök) . Dessa experiment i kombination med experiment med vuxna i naturliga situationer utförda av minnesforskaren Elisabeth Loftus har givit oss kunskap om att minnet inte bara kan omformas utan att också att minnen av sådant som aldrig har hänt kan skapas. Det kallas falska minnen (Loftus, E, Ketcham, K. 1994). Falska minnen av en förälder kan formas då barnet lever avskild från den ena av sina föräldrar, eller från bägge, och påverkas av uppgifter om föräldern baserade på omgivningens oftast helt igenom negativa mentala bilder av dessa föräldrar. Det krävs kunskap för att identifiera barnets utsatta situation (för en introduktion se t ex Karen Woodall, http://www.youtube.com/watch ) . Hur situationen kan hanteras inkluderande praktiska tips se ny artikel av Warshak (Journal of the American Academy of Matrimonial Lawyers, 2015:28).

Barn som utifrån icke kontrollerade hörsägenuppgifter, eller alltför förhastade tolkningar/bedömningar, tvingas leva separerad från den ena av sina föräldrar (eller bägge), kan ganska lätt påverkas så att de själva börjar tro att mamman/pappan gjort dumma saker och är farlig (Hellblom Sjögren 2012, 2013). Barnen uttalar då oftast, som om det var deras egen mening, att de inte vill träffa, eller ha någon kontakt med, mamma/ pappa. Detta kan dock inte tolkas, även om barnen är äldre än 12 år, som barnens genuina vilja. Att i ett läge med dokumenterat oberättigat avskiljande och påverkan på barnet ta barnets uttalade vilja som utgångspunkt för att befästa status quo innebär, som jag efter utredning av ett stort antal sådana fall kan konstatera, ett svek mot barnen. Barn kan inte, trots att de uppfattas som mogna och bestämda, ta ett så kallat informerat beslut om de ska/inte ska ha en relation med en förälder. Det är de vuxna runt barnen som måste ta ansvar för ett sådant för barnet livsavgörande beslut som att fortsätta att beröva barnet kontakten med en levande förälder.

Pedagogiska program för hjälp till återförening finns (Kelly, Joan, B: Commentary on ´Family Bridges: Using Insights from Social Science to Reconnect Parents and Alienated Children´ i Warshak 2010, Reay, K. Family Reflections: A promising program designed to treat severely alienated children and their family system, American Journal of Family Therapy, 201543 (2), 197-207). Förutsättningen för dessa, och för de lyckosamma återföreningserfarenheter som finns i Sverige med hjälp av erfarna, insiktsfulla socialsekreterare verksamma på utredningshem, är att domstolen fattat beslut om att ge den från barnet avskilda föräldern ensam vårdnad, åtminstone temporärt.

Rimbo/Stockholms län den 12 januari 2016 Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog, mail@ testimonia.se

Detta PM har använts av en Stockholmsadvokat, till vilken LHS skrev denna allmänna sammanfattning i januari 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s