Förmodligen har de flesta läst eller hört i nyheterna om en mamma som anhölls för olaga frihetsberövande av tre vuxna döttrar. Den 20 februari 2015 släpptes hon, med, som jag uppfattade det, motiveringen från åklagaren att döttrarna inte fysiskt hindrats av mamman att lämna mammans lägenhet.

I DN den 20 februari 2015 rapporterade flera journalister i en artikel att pappan till de två yngsta saknats av honom i 17 år.

Dessa knapphändiga uppgifter, vilka måste grävas djupare i, föranleder mig ändå att utifrån snart 25 års arbete som psykologisk sakkunnigutredare av komplicerade vårdnadsmål och sexualbrottmål formulera följande hypotes:

Denna mamma har velat skydda sina döttrar från deras pappa.

Bakgrunden till min hypotes är att jag under många år i de utredningar jag gjort mött  föräldrar, mest mammor hittills, som utifrån sina föreställningar om den andra förälderns farlighet eller olämplighet ansett sig behöva skydda barnen mot denna förälder.  Kanske har denna mamma, liksom en del andra mammor, också fått en viss typ av advokats råd att gömma barnen – för att utifrån farlighetsföreställningarna skydda barnen.

Det som händer med barnen då de hålls i isolering från kontakt med den ena föräldern (eller ibland med båda såsom kan ske i LVU-fallen) är att deras tankar görs om samtidigt som deras minnen och livshistoria görs om. De kan efter den påverkan de varit igenom inte längre hysa en egen vilja, lika lite som personer som blivit medlemmar i en sekt kan det. En amerikansk psykolog , som under sitt liv mötte mer än 3000 medlemmar i olika sekter som hon forskade om (2003. Margaret Thaler Singer : Cults in our midst)  sammanfattade de kriterier som krävs för att skapa en atmosfär där någons tankar kan påverkas och förändras, dvs. det som kan sammanfattas som en  tankereformeringsprocess (annat ord för samma sak är hjärntvätt):

1. Håll personen omedveten om att det finns en agenda att kontrollera eller förändra personen.
2. Kontrollera tiden och den fysiska omgivningen (kontakter, information)
3. Skapa en känsla av maktlöshet, rädsla och beroende
4. Undertryck gammalt beteende och attityder
5. Ingjut nytt beteende och attityder
6. Presentera ett slutet logiskt system

En sådan tankereformeringsprocess har de nu vuxna barnen i Bromöllafallet varit igenom, enligt min hypotes.

Föreställningarna om den andra förälderns farlighet/olämplighet har i de fall jag forskat i inte utretts sakligt och opartiskt av därför kompetenta personer, så att det gått att konstatera att det funnits en faktisk grund för föreställningarna. Önskvärt vore, menar jag, att domstolen skulle ha befogenhet att förordna om psykiatrisk utredning av alla föräldraparter.

Föräldern som ser sig som barnens beskyddare påverkar handläggare inom socialtjänsten att också se denna förälder som farlig eller psykiskt störd. Det är dessa handläggare, som lämnar sina utredningar och förslag till beslut till domstolarna, som i uppskattningsvis i 99 av 100 fall, beslutar i enlighet med det ta underlag. Det är synd om socialsekreterarna som får dessa svåra utredningsuppdrag utan att ha vare sig tillräckliga kunskaper om barns utveckling, barn-föräldrarelationer,  påverkbarhet och minne,  eller utredningsmetoder och standardiserade instrument till sin hjälp, och inte heller nationellt giltiga riktlinjer att följa.

Kanske minns en och annan hur lilla Emma också skyddades av sin mamma och mormor? De båda kvinnorna var så starkt övertygade om Emmas pappas farlighet att de till varje pris ville skydda Emma från att behöva träffa sin pappa. Så när ett sådant möte skulle äga rum dödade de först lilla Emma och sedan sig själva. Detta var i slutet av 1990-talet, och jag trodde, naivt visade det sig, att Emmas farfars helsidesartikel i DN (Björn Elmér, DN Debatt 15 mars 1998) skulle innebära en början till besinning och till utvecklandet av utredningsmetoder baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet – och inte på subjektivt tyckande och/eller tidsandepräglade uppfattningar.

Nu ber jag en stilla bön att dessa unga vuxna kvinnor som, om min hypotes bekräftas hållits skyddade av sin mamma och därmed berövats ett eget liv, skall innebära en brytpunkt. Och att avskiljande av barn utan grund och påverkan av dem att ta avstånd/bli rädda för den andra föräldern är psykisk barn-misshandel, dvs. ett brott som bör beivras, ett brott som också innebär att barnens rätt till familjeliv och bibehållen identitet kränks.

Lena Hellblom Sjögren den 21 februari 2015