LHS juni 2007, Kommentar angående en egentligen mycket ovanlig diagnos, MSbP

Lena Hellblom Sjögren fil dr, leg psykolog

2007-06-03

 

Kort sakkunnig kommentar gällande Munchhausen Syndrom By Proxy, MSBP, i utredning gällande boende, umgänge och vårdnad för barnet NN född i slutet av 2003

 

 Bakgrund, uppdrag och underlagsmaterial

Y, den ena av två föräldrar som befinner sig i tvist sedan sin separation våren 2005,  tog per telefon kontakt med undertecknad och frågade om det var möjligt att få en kommentar till en diagnos som hon uppfattade hade ställts på henne i en utredning gjord av socialtjänsten. Undertecknad klargjorde att förutsättningslöshet gäller.

 

Det  står i underlagsmaterialet  om MSBP, med referens till Kari Killén, och det är detta som undertecknad nedan  kommenterar.

(Undertecknad blev självständig psykolog 1975, disputerade 1985 i pedagogik, och har sedan 1990 varit verksam som sakkunnigutredare utifrån egen firma i komplicerade vårdnads- och sexualbrottmål, samt verksam som föreläsare och författare i dessa ämnen.)

 

Kari Killén

Kari Killén är vad undertecknad vet i dag professor emeritus. Hennes grundutbildning är socionom. 1988 disputerade hon i Norge, knuten till NOVA, Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring. Hennes doktorsavhandling har titeln ”Omsorgssvikt og barnemishandling.”

Kari Killén har skrivit flera andra fackböcker och artiklar om omsorgssvikt, anknytning, förebyggande arbete, samt varit verksam som kliniker, handledare, föreläsare. På svenska har förlaget Wahlström & Widstrand givit ut följande böcker av Kari Killén:

Försummade familjer, 1982,

Barn som far illa, 1990,

Handledning i socialt arbete, 1990,

Svikna barn. Om bristande omsorg och vårt ansvar för de utsatta barnen, 1993.

Den socialsekreterare som utrett NNs och hennes brors situation och deras föräldrar, har hänvisat till ”Svikna barn,” andra upplagan tryckt 1999, efter att hon beskrivit att modern visat brist på struktur och förmedlat en bild till barnen av deras pappa som farlig.

 

Lojalitetskonflikt för barn i separationskonflikter

Utredaren hänvisar till det Kari Killén skrivit om att barnen då föräldrarna har samarbetssvårigheter försätts i en lojalitetskonflikt, och menar att denna måste förvärras i förhållande till deras pappa genom mammans ”bild av P som kvinno- och barnmisshandlare samt presumtiv barnadödare.” (citerat från sid 6 överst i ”Analys och bedömning.”)

De flesta föräldrar kan bli frustrerade och tala illa om varandra i samband med en separation. Om det hänt något som gör att den ena känner sig mer sårad eller kränkt (i detta fall kanske aborten är en sådan faktor) än den andra kan det ta längre tid för föräldrarna att inse att det är de vuxna som skilt sig från varandra. Följaktligen kan det ta längre tid innan de börjar samarbeta för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. De flesta föräldrar vet att barnen INTE skilt sig från någon av föräldrarna, utan att barnen behöver kontakt med båda sina föräldrar.

 

Föräldra alienation syndrom (Parental Alienation Syndrome, PAS)

OM det går att dokumentera att den ena föräldern efter separationen i handling och ord förmedlar till barnen att barnen skall välja bort den andra föräldern, så som de själva valt bort den personen, är det ett orostecken.

OM det går att dokumentera att barnen införlivat den förälderns avståndstagande, och själva tar avstånd från denna  förälder i tron att det är deras egen vilja, ja då kan det vara fråga om en form av psykisk misshandel som genom den amerikanske barnläkaren/psykiatern Richard Gardner, fått namnet PAS= Parental Alienation Syndrome. I en internationell handbok, utkommen 2006 tas olika aspekter och erfarenheter av PAS upp, (2006): Gardner, Sauber, Lorandos: The International Handbook of Parental Alienation Syndrome. Conceptual, Clinical and  Legal Considerations.

Det går dock inte att tala om PAS i de fall när det finns befogad anledning för barnen att ta avstånd från en förälder, så som är fallet vid vanvård, misshandel, övergrepp.

 

Muncchausen Syndrome By Proxy

I aktuell utredning sid 6 i avslutande delen, står (mitt på sidan):

”Utredaren är väl medveten om att Y inte fabricerar att barnen lider av somatiska sjukdomar, ej heller utsätter dem för smärtsamma medicinska undersökningar eller ingrepp. Utredaren bedömer dock att det inte går att bortse från likheterna mellan NNs och broderns situation och den situation som barn som utsätts för ”Munchhausen by proxy” befinner sig i.”

Utredaren, som mig veterligt inte har kompetens att ställa psykiatriska diagnoser, hänvisar till vad Kari Killén skrivit om detta syndrom. Kari Killén i sin tur bygger det hon skrivit om detta syndrom på vad Roy Meadow skrivit.

Meadow är en numera pensionerad barnläkare som gjorde sig ett stort namn då han 1977 lanserade detta syndrom i Lancet (1977:2;343-345 ”Munchhausen syndrome by proxy: the hinterland of child abuse”). Bakgrunden var att han på sin barnläkarmottagning mött mammor som sökte många gånger för sina barn och ville ha olika, och ibland smärtsamma undersökningar utförda.

Meadow fann att mammorna framkallade symtom på sina barn eller beskrev sjukdomssymtom som barnen inte hade. Han menade att detta var ett sätt för mammorna att få uppmärksamhet till sig själva, därav namnet; Baron Munchhausen hittade på sånt som inte fanns, här var det fråga om mammor som hittade på sjukdomar för sina barn. Via barnen som ombud (by proxy)  fick mammorna uppmärksamhet.

Det finns belagt att mammor – och också pappor –  har gjort sina barn mycket illa (ibland med dödlig utgång) genom att förgifta dem, kväva dem, ge dem för mycket mediciner, dränka dem. Det är bättre, anser undertecknad, att tala om föräldrar som försökt förgifta, kväva, övermedicinerat eller dränkt sina barn. Detta framförde jag i i en artikel i Läkartidningen 2001(98): 47,  som hade rubriken ”Farlig eller farliggjord mamma?”

Det finns belagt att flera barn har dött på grund av att deras mammor felaktigt diagnosticerats som MSBP. Barnens symtom har på grund av denna felaktiga diagnos inte tagits på allvar och barnen har inte fått adekvata medicinska undersökningar och adekvat vård. Det har varit fallet i samband med ovanliga sjukdomar, eller med symtom som felaktigt tros ha framkallats av mamman.

M.A.M.A. heter ett nätverk som bildats efter att MSBP-diagnosen spritt sig.  Förkortningen står för ”Mothers Against Munchhusen Syndome By Proxy Allegations, men nätverket vänder sig till alla föräldrar som felaktigt beskylls för att göra sina barn sjuka, eller döda dem.

Roy Meadow ställdes år 2004 till svars för  vittnesmål han avlagt och som visade sig inte hålla måttet. The General Medical Council, GMC, tillkännagav i juli 2005 att sir Roy Meadow gjort sig skyldig till ”serious professional misconduct,”  dvs. han hade inte levt upp till kravet på vetenskap och beprövad erfarenhet (citerat från BBC NEWS 24  15 juli 2005).

Detta beslut från GMC innebar att Meadow avlegitimerades som läkare. Därefter har en del ansett att GMC:s dom var för hård, och varnat för att barnexperter inte kommer att våga vittna om de kan riskera så svåra konsekvenser som Meadow, som man menar hade vittnat i god tro

Då Roy Meadow pensionerats fann en domstol i London att Meadows tidigare straff var onödigt hårt, domstolen menade att Meadow gjort sig skyldig till ett misstag. En av flera mödrar som på grund av Meadows expetutlåtande  anklagats och dömts för sina barns död, Donna Anthony som satt sju år i fängelse, sa: ”Personligen är allt jag velat de senaste sju åren att få en enkel ursäkt och att han medger att han hade fel,” (källa : Times online February 17, 2006).

De flesta är överens om att MSBP är en mycket ifrågasatt diagnos.

 

Summerande  kommentar

Utredaren skrev sid 9 i den avslutande delen att hon bedömde att mamman Y hade starkt nedsatt förmåga att ”bemöta barnen med empati”, och därefter:

”Sammantaget bedömer utredaren att Y uppvisar brister i två centrala föräldraförmågor och att detta får konsekvensen att barnen i hennes vård utsätts för psykiska övergrepp. /…/

Utredaren bedömer att P har förmåga att tillgodose barnens samtliga behov.”

Utredaren blandar ihop olika saker, urskiljer inte situationsbestämda svagheter från permanenta svagheter eller brister. Utredaren har, utifrån det jag kunnat läsa mig till i hennes utredning, ej tillräcklig kompetens för att göra de bedömningar hon gör.

Barnpsykiatern Magnus Kihlbom har betonat hur viktigt det är för barnen att ha sina egna bilder av sina båda föräldrar, och inte ha andras föreställningar om en förälder, se hans  inledningskapitel till Rädda Barnens skrift 1998: ”Relationen till föräldrarna – grunden för barnets psykiska utveckling”, i Barnets rätt till båda föräldrarna.

Undertecknad håller med och vill understryka vikten av att barnen får vara med båda sina föräldrar i så många vardagssituationer som möjligt, dvs. dela vardagsliv med båda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s