Lena Hellblom Sjögren 2016-12-27

I mitt arbete som utredare och forskare kommer jag i kontakt med mycket lidande.

Det värsta är att möta det helt onödiga lidandet, det som hade kunnat undvikas.

Det är det lidande som orsakas av att barn och familjer utsätts för onödiga

myndighetsingrepp. Ingrepp som, när de är utan grund i saklig och opartisk utredning

innebär övergrepp. Dessa myndighetsövergrepp är svårare än alla

andra övergrepp. Både  att värja sig mot och att bemöta. Barnet och barnets familj har

inte den makt som en person i myndighetsställning har, en person som också

har ansvaret för att leverera det underlag som domstlarna baserar sina beslut om

barnet och barnets familj på.

I ett av alla de flerfaldiga myndighetsövergepp jag studerat på nära håll blev resultatet,

som i så många fall jag studerat, att ett barn grundlöst omhändertogs i så kallad

samhällsvård.

Hos de främmande vuxna, där barnet placerades mot betalning, blev hon missförstådd

och allt ensammare.

Under det att hon var omhändertagen enligt den lag som kallas ”Lagen om Vård av Unga”,

LVU, tog hon sitt eget liv. Då var hon 13 år gammal.

Nu har en statlig utredning  (SOU2015:71)  lagt fram ett förslag till en ny lag att ersätta

LVU med. Den borde heta ”Lagen om Tvång mot Unga”, LTU.

Den nu döda 13-åringens mamma, en mamma med facit, uttalade:

”Sverige får inte stifta en lag som strider mot de mänskliga rättigheterna!

Flera barn kommer att dö.”

För helgerna som avslutar året 2016 och för det nya året och för framtiden bortom detta år uttalade denna mamma:

– Jag tänker på alla barn som är i fosterhem eller placerade på institutioner. Jag önskar er en god helg. Jag tänker på er och hoppas att ni ska få återförenas med era föräldrar och era familjer så som ni har mänsklig rätt till.