Är föräldrar utbytbara? En fråga för riksdagsvalet 2018.

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog, 2017-07-03

Frågan ”Är föräldrar utbytbara?” besvaras med ja från miljöpartiet. Nu inleds snart Almedalsveckan. Och om ett år är det val till riksdagen.

Finns det något politiskt parti i Sverige som verkligen förstår vad det betyder att utforma lagar och förordningar – och ännu viktigare skapa system så att de efterlevs – utifrån barns grundläggande behov och deras mänskliga rättigheter?

Den 25 april 2017 skrev fyra kommunalpolitiker från Miljöpartiet en DN Debatt artikel.De framförde det angelägna budskapet om att familjerätten måste moderniseras. Vad innebär det?

För mig innebär det att barnets mest grundläggande behov för att kunna må bra skall utgöra basen för alla beslut som berör barnet.

Miljöpartisternas argumentation utgår från att föräldrar är utbytbara. Men föräldrar är inte utbytbara!

Barn behöver sina egna föräldrar. Det är från dem de har sina gener. Det är deras familjerötter som också är deras rötter.

Barns – och alla människors – mest grundläggande behov är att få kärlek och bekräftelse utan villkor av sina egna föräldrar, eller, om föräldrarna inte finns för barnet, av de vuxna som varaktigt finns för barnet under barnets uppväxt i föräldrarnas ställe.

Sådan villkorslös kärlek är det som skapar hela människor med en moralisk kompass. Med kärlek och bekräftelse under uppväxten får barnet ett värdelod. Det är Lundafilosofen Hans Larssons ord. Jag tänker att det är ett användbart ord; det kan storma runt en människa med värdelod, hon kommer alltid tillbaka till en stabil, trygg position när det stormat färdigt – innan nästa storm.

Barnet som ska vara styvföräldrar till lags, eller fosterföräldrar som får betalt – föräldrar som när som helst kan säga upp sig som ”föräldrar”,  kan inte få sitt fundamentala behov av villkorlös kärlek uppfyllt.

Få politiker uttrycker insikt om detta fundamentala behov som, om det uppfylls, kan minska samhällets kostnader för vård, mediciner, internering – och icke minst viktigt i dessa dagar –  förebygga radikalisering, dvs. ungas anslutning till kriminella gäng och extrema läror/grupper. Det är där många trasiga och vilsna barn och ungdomar söker en identitet.

 

Miljöpolitikerna uppfattar sig som mycket moderna när de föreslår att föräldraskapet kan se ut lite hur som helst. Så här sammanfattar de det de kallar en bred modernisering av familjerätten gå i följande riktning:

  • Könsneutral lag för föräldraskapspresumtion.
  • Föräldraskapspresumtion för barn i samboskap, om annat inte anmäls till socialnämnden.
  • Erkänna föräldraskap för utländska assisterade befruktningar inom äktenskap eller samboskap, om annat inte anmäls till socialnämnden.
  • Se över reglerna för familjehem, så att anhörig eller annan närstående inte behöver ha företräde, och att förutsättningar för etablering blir vägledande.
  • Möjlighet att fastställa fler vårdnadshavare än två.
  • Barnets rätt till fungerande vårdnadshavare ska vara större än föräldrars rätt till vårdnaden om sina biologiska barn.

Låt oss granska argumentationen, som, ärligt sagt skrämmer mig eftersom den relativiserar föräldrabegreppet. Och alla vet vi ju att vi har gener från en mamma och från en pappa, och att dessa gener i hög grad, i kombination med miljön, är avgörande för vilka vi blir.

Vi har aldrig kunnat välja våra föräldrar, men nu tycker dessa politiker att det ska bli möjligt för vuxna att välja vilka barn de vill bli ”föräldrar” för!

Det är så långt ifrån ett barnperspektiv man kan komma!

Det innebär, som jag ser det, också en mycket farlig relativisering. Vår identitet och vår tillhörighet, kulturellt, språkligt, socialt, kan inte – och får inte – bestämmas av de ”moderna” vuxnas partnerval av en eller flera, av samma, eller av olika kön. Val som kan se olika ut vid olika tidpunkter i denna ”moderna” vuxnas liv.

Vad som är ”modernt” växlar med tiden, men föräldraskapet är livslångt. I stället för en relativisering av föräldrars och familjenätverkens betydelse för barnen – för att främja och inte skada deras hälsa och utveckling – bör betydelsen av de båda egna föräldrarna närvarande i barnens vardagsliv erkännas ha den betydelse som forskning och ackumulerad mänsklig erfarenhet lärt oss att det har.

Det är för att barnet ska kunna utvecklas till en frisk och hel människa med känsla för rätt och fel som barnet behöver ha en vardaglig kontakt med båda sina föräldrar, förutsatt att de är goda nog (”good enough”) och deras familjenätverk.

Det må anses omodernt, men det är nog den enklaste vägen att förebygga den psykiska ohälsa som växer i vårt land.

Dessutom menar jag att det kan vara ett sätt att förebygga radikalisering och rekrytering till fundamentalistiska grupperingar, som till synes kan erbjuda en identitet, för en trasig människa. Och trasiga på olika sätt blir vi människor när vi inte får växa upp med villkorslös kärlek och bekräftelse från våra egna föräldrar, eller de vuxna som varaktigt funnits – och finns för oss – i våra föräldrars ställe.