Lagen och ogrundad barn-föräldraförlust

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog 2017-08-15

I både Sverige och Norge är staten skyldig att beakta utslag från den europeiska människorättsdomstolen. I svensk och norsk rättspraxis är, vad jag vet, denna mänskliga rättighet oftast en icke-fråga, inte minst för dem som levererar underlaget till domstolarna. För dem, läs anställda inom barnevern och socialtjänst och de experter dessa i sin tur ger uppdrag åt, är fysiska, och framför allt sexuella övergrepp, utförda av pappor, oftast i fokus då de ska bedöma risker för barn, och barnens bästa.
Men i Europadomstolen tas barnets och de vuxnas rätt till familjeliv på stort allvar. Både Sverige och Norge har dömts för kränkningar av denna rättighet, men det har inte medfört att rätten till familjeliv blivit fokus för barnevern eller för socialtjänst.

Dom 30 maj 2017 från ECHR som Sverige och Norge är skyldiga att rätta sig efter
En dom daterad 30 maj 2017 från European Court of Human Rights, ECHR, som både Sverige och Norge är skyldiga att rätta sig efter är fallet ÓNODI v. Hungary (Application no. 38647/09). Det handlar om en pappa som i flera år kämpat för sin rätt till kontakt med sin dotter efter föräldrarnas separation. Efter att ha uttömt alla inhemska möjligheter sökte han ECHRs hjälp. Året var 2009. Pappans ansökan befanns ”admissible.” Efter 8 (!) år kom avgörandet. Då var dottern redan myndig. Men utslaget är principiellt viktigt.

Här anförs att den ömsesidiga kontakten mellan förälder och barn utgör ett fundament i förståelsen av ”familjeliv” i artikel 8 i den europeiska människorättskonventionen, EMK.

Vad som är avgörande för ett beslut om rätten till familjeliv har kränkts är om de nationella myndigheterna har vidtagit alla nödvändiga åtgärder som rimligen kan begäras i varje enskilt fall för att denna rätt skall kunna respekteras.
ECHR finner det betydelsefullt att pappan inlämnat drygt 60 ansökningar om genomförande av den kontakt med dottern som beslutats, eftersom det visar att han var allvarligt intresserad av att ha kontakt med dottern. ECHR påpekar (punkt 39, min översättning):

När de vårdande myndigheterna var oförmögna att genomdriva kontaktbesluten som beslutats på grund av den svarandes /mammans/ bristande samarbete och som en följd därav barnets negativa attityd gentemot sin pappa, gjorde de inte några särskilda ansträngningar att gradvis återskapa kontakten mellan dem. Precis tvärtom, domen från Szolnoks tingsrätt den 10 juni 2008 kringskar sökandens/pappans/ kontakt baserat på att de tidigare kontaktarrangemangen inte hade kunnat genomföras, därmed understödjande
moderns bristande samarbetsbeteende och bortseende från den tidigare överenskommelsen.”

Domen från Europadomstolen avslutas med slutsatsen om att de ungerska myndigheterna
misslyckats med att uppfylla sina positiva skyldigheter att försvara den sökandes respekt för sitt familjeliv.”
Det innebär att artikel 8 i EMK kränkts.

I Norge finns en dom från Höysterett från 23 oktober 2013 och i Sverige en
dom från Högsta Domstolen den 28 juni i år, 2017 (i Mål nr B 1918-16) som innebär att våra respektive länders högsta domstolar genom sina domslut kränker rätten till familjeliv och mäns och kvinnors likhet inför lagen.

I båda dessa prejudicerande domar slås fast att barnen det handlar om inte ska ha
något umgänge/samvaer alls med sin far.

NorskaHöyesterettsdomen 23 oktober 2013
Advokat Ole Christian Høie skrev följande om Hoyesterettsdommen:
Høyesterett stadfestet i dom avsagt 23. oktober 2013 lagmannsrettens dom om at far til en datter på fem år overhodet ikke skal ha samvær. Dommen vekker oppsikt fordi det ikke var forhold på fars side som skulle tilsi at han ikke skal ha samvær med sin datter. Høyesterett avgjorde saken på grunnlag av at barnets mor hadde meget sterke motforestillinger til samværet mellom far og datter. Barnelovens utgangspunkt er klart: Mor eller far som ikke bor fast sammen med barnet har rett til samvær. Det er kun hvis samvær ikke er til barnets beste at det ikke skal være samvær, og det følger av rettspraksis at det skal ganske tungtveiende grunner til for at null samvær kan sies å være til barnets beste.

Selv med ovennevnte beviskrav som kan sammenfattes ´tvilen skal komme barnet til gode´- så ble det lagt til grunn i så vel lagmannsrettens som i Höyesteretts dom at det ikke var fört fyldesgjörende bevis for overgrep.
Det som var avgjörende for lagmannsrettens flertall, og for en enstemmig Höyesterett, var mors sterke motforestillinger til samvaer mellom far og datter. Mor hade uttalt at selv om samvaeret var begrenset og med tilsyn, så ´vil det ödelegge livet hun forsöker å bygge opp for seg og barna.´

Det var også avgjörende for begge instanser at to sakkyndige psykologer hade kommet til at det ikke bör vaere samvaer mellom far og datter, Höyesterett viste bl.a. til at det i den ene sakkyndiges rapport i saken var uttalt at så lenge en ikke
´klart kan avkrefte at det foreligger en risiko for overgrep, /vil samvaer/ meföre en åpenbar belastning av mor og /mors datter fra tidligere/ og dermed også /fellesbarnets/ omsorgsstuasjon.´ ”

/Fadern till den gemensamma dottern hade anklagats för sexuella övergrepp på moderns äldsta dotter, och friats, min anm., samt mina halvfetmarkeringar./
(Advokat Ole Christian Høis analys av Høyesterettsdommen i sin helhet kan läsas här: http://www.advokat-hoie.no/publikasjoner/files/dom-far-nektes-samvar-meddatter.html)

Min reflektion är att psykologen som citeras uttalat sig i strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet samt att denna psykolog kränkt barnets rätt till familjeliv. De kända skadeverkningarna för den gemensamma dottern att förlora sin far och att genom detta också tvingas ta avstånd från halva sig själv medför en så svår belastning för barnet i fråga att det allvarligt strider mot barnets bästa.

Advokat Öivind Östberg avslutar en omfattande artikel om denna norska dom på följande tänkvärda sätt:

”I sum må det konstateres at Høyesterett over de senere år har beveget seg et godt stykke fra det som tidligere var gjeldende lære, og bevegelsen går i en retning som innebærer et klart svekket rettslig vern av biologiske foreldres bånd til sine egne barn.  I forbindelse med saker etter barneloven er det fedre som er spesielt utsatt. Men den samme overordnete tenkemåte vil i en annen sammenheng særlig ramme mødre, nemlig der det er spørsmål om omsorgsovertagelse etter barnevernloven. Det vil først og fremst være gjennom politiske beslutninger at det eventuelt kan forventes noen kursendring. Her ville det vært interessant om noen journalister kunne gå den nåværende politiske ledelse av Barne-, likestillings- og inkluderingsdepartementet på klingen. Men for den norske journaliststanden er visst ikke slike temaer bryet verdt – i forhold til alt det andre spennende de kan drive med opp mot den nye statsråden.”

 

Den svenska HD-domen från 28 juni 2017 
Den svenska prejudicerande domen handlar om ett tvillingpar födda år 2001, där fadern tillerkändes ensam vårdnad om barnen i juni 2014 efter att:
– Föräldrarna separerat år 2010,
– modern 2011 flyttat till Norge efter överenskommelse om att barnen skulle bo med sin pappa i Sverige,
– barnen stannat hos sin mamma i Norge efter ett umgänge påsklovet 2013,
– den ena av tvillingflickorna, A, återkommit till sin pappa i juni 2013,
– den andra, V, stannat kvar hos mamman, som enligt interimistiskt beslut i september 2013 skulle vid vite om 10 000 SEK överlämna V till pappan,
– mamman inte efterlevt beslutet.

I samband med domen om ensam vårdnad till fadern höjdes vitet för mamman till         20 000 SEK.
Mamman följde inte heller detta föreläggande. Dottern V var kvar hos henne.

Åklagare i Sverige väckte åtal mot modern och yrkade att hon skulle dömas för egenmäktighet med barn, grovt brott (7 kap. 4 § första stycket första meningen och tredje stycket brottsbalken).

Tingsrätten dömde mamman skyldig och påföljden bestämdes till fängelse i fyra månader.
Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Mamman överklagade till Högsta Domstolen, HD, som fastslog (sid 16):

”Såväl olovliga bortföranden som olovliga kvarhållanden av barn anses således normalt stå i strid med barnets bästa (jfr prop. 2013/14:120 s.9).”

Högsta Domstolen ansåg dock att mamman inte skulle straffas för egenmäktighet med barn OCH att hon inte hade kunnat undanröja det hinder som Vs egen vilja att inte ha kontakt med pappan utgjorde.

Nedan återges ett par av av de resonemang som finns i domen från Sveriges Högsta Domstol:

Sid 5: ”Att någon underlåter att återföra barnet till vårdnadshavaren innebär emellertid inte utan vidare att han eller hon undanhåller barnet på ett sådant sätt att det utgör ett skiljande. Det kan tänkas att personen saknar praktisk möjlighet att göra något åt situationen. Personen kan också gå fri från straff om han eller hon gjort sitt bästa för att barnet ska återföras, men åtgärderna visar sig vara otillräckliga…”

Sid 9: Mamman har uttryckt att hon gjort vad hon kunnat och att hon fann att förhållandena var sådana att hon inte kunde tvinga V att återvända till pappan.

Det kan inte antas annat än att mamman i och för sig hade möjlighet att lämna över V till pappan. Men vid beaktande av Vs mognad och ålder kunde det inte krävas att mamman skulle ha genomdrivit ett överlämnande mot Vs tydliga och konsekventa inställning…”


Resonemangen i HD för haltar på flera punkter, som jag ser det.

1. HD hänvisar till dotter Vs ”tydliga och konsekventa inställning”, samtidigt som HD påpekar:

”Huruvida V var helt opåverkbar i fråga om att återvända till sin pappa låter sig inte sägas. Utredning saknas i den frågan.”

 

2. Utredning saknas även gällande Vs uttryckta vilja; det är inte utrett till VEM, NÄR, VAR och HUR denna vilja att inte ha kontakt med pappan uttryckts.

 

3. Det är inte utrett om det är modern som påverkat V att bli avståndstagande till sin far. Det anförs i domen att när mamman förklarat för V

”att hon måste återvända till pappan att V då reagerade väldigt starkt, fick panik och sprang upp på sitt rum.”

 

4. Det anförs av HD att mamman ”inte aktivt försökt undanhålla dottern från pappan.” Att inte följa domar om överlämning av V mot vite till pappan, som hade ensam vårdnad, måste väl bedömas som att ”aktivt undanhålla dottern från pappan”?

5. HD skriver vidare: ” Inte heller ger utredningen stöd för att hon har vägrat att överlämna dottern till honom.” Om mamman, så som dokumenterats, vägrat att följa två domar om överlämning av dotter V mot vite måste det väl anses vara visat att mamman ”vägrat att överlämna dottern” till pappan?

 

6. HD går vidare i samma resonemang och skriver:

Det leder till frågan om mamman på annat sätt, genom handling eller underlåtenhet, kan anses ha vidmakthållit ett tillstånd som hon kunde ha undanröjt. Om så är fallet blir nästa fråga huruvida det kunde krävas att hon undanröjde hindret.”

HD bortser helt och utan förklaring från möjligheten att det kan vara mamman som skapat ”hindret” dvs. Vs ovilja till kontakt med sin pappa.

 

7. HD kränker genom sin dom Vs rätt till familjeliv enligt EMK art. 8, och enligt Föräldrabalken art. 6.

 

8. HD bortser i sin dom från tvillingsystrarnas, As och Vs, rätt till familjeliv med varandra – och med båda sina föräldrar och föräldrarnas/sina familjenätverk.

 

9. HD kränker genom siin dom båda barnens rätt till bibehållen identitet enligt barnkonventionen art. 8.

 

10. HD skriver:

”Det är emellertid under alla förhållanden inte visat at modern kunde ha gjort mer än vad hon gjorde för att förmå V att ändra sig och återvända till fadern.”

Därmed tar HD i sin dom, partisk ställning för den ena föräldern mot den andra, och bortser från sin skyldighet att i alla beslut som berör barn beakta barnets bästa, samt att beakta svensk grundlag enligt vilken allas likhet inför lagen råder, samt att myndighetsutövninng skall utföras med iakttagande av saklighet och opartiskhet.

OM våra högsta domstolar i både Norge och Sverige kommer fram till att det INTE är något brott att kvarhålla barn och förhindra deras kontakt med den andra föräldern – kommer det att bli ännu svårare än det redan är att få anställda inom barnevernet i Norge och inom socialtjänsten i Sverige, liksom jurister och psykologer, att förstå.

Förstå vad? Jo, att den förälder som både ibland bortför barn – och/eller kvarhåller barnen – under den tiden högst sannolikt påverkar dessa barn att införliva en kraftig ovilja till kontakt med den andra föräldern utan att denna andra förälder gjort något som utgör saklig grund för att utplåna honom/henne från barnets liv.

Varför skulle en mamma eller en pappa göra något sånt? Jo, till exempel för att få egen kontroll över barnet, eller för att hämnas den andra föräldern, skada honom eller henne genom barnet, eller för att få lugn och ro med den nya partnern utan inblandning av biologisk mor/far, eller av ekonomiska motiv, eller för att tillfredställa ett behov av att vara den mest älskade föräldern.

Detta uppnås genom att få barnet att bli rädd för, hata eller bara helt igenom ”dissa” den andra föräldern som obehövlig i sitt liv.
Det finns både mammor och pappor som påverkar sina barn på detta sätt.

De föräldrar som tar kontrollen över barnet är också duktiga på att manipulera andra i sin omgivning, ofta hjälpare av olika slag som kommer på banan när påverkan av barnen redan kommit långt eller är ett faktum. Dessa vuxna, som ofta berömmer sig av att ”lyssna på barnen”, intygar att det är de påverkade barnens ”genuina vilja” att inte ha någon kontakt alls med sin mamma eller sin pappa. Eller så lyssnar de till den kontrollerande/manipulerande förälderns påståenden om risk för övergrepp/misshandel eller om psykiska störningar. Och det lyssnar domstolarna ofta till. Och tar fasta på. Tyvärr!

Ett litet tillägg:
I Sverige stiftades år 2016 en ny lag vilken i sig kränker rätten till familjeliv. Den lag jag tänker på är lagen om svenska ensamstående kvinnors rätt till att bli inseminerade med svenska mäns sperma. Innebörden är att pappor, mot gällande lag, förklaras obehövliga i barnens liv, annat än som spermadonatorer.
När inte oförenligheten med gällande lag uppmärksammats kanske det ändå skulle kunna bli ett fall för DO, Diskrimineringsombudsmannen, att undersöka? Skall ett kön på detta sätt diskrimineras?