Några punkter inför muntlig förberedelse

av Lena Hellblom Sjögren, filosofie doktor, legitimerad psykolog, 2017-10-29

 

En mamma, som förlorat nära och regelbunden kontakt med sina barn, och en pappa som också förlorat all naturlig kontakt med sina barn, ringde mig nyligen. De hade båda gjorts till umgängespersoner som fick träffa sina barn med umgängesstöd. Det betyder att de betraktades som farliga/olämpliga för sina barn av dem som utrett dem inom socialtjänst och familjerätt, och som vägrat att lyssna till någon annan information än den de fick genom den förälder de allierat sig med och betraktade som den goda föräldern. De skulle båda upp i muntlig förberedelse och undrade om jag hade några råd att ge.

Mitt svar är detta: det kan vara värt ett försök att  påminna om  att domstolsprövningen INTE handlar om vilken förälder som de ansvariga handläggarna inom socialtjänsten, eller deras privat anlitade konsulter, anser vara ”the good guy” respektive the ”bad guy” av barnets båda föräldrar.

Det är är, menar jag, i alla fall värt ett försök att påminna om att det är DERAS  barn, och vad som är bäst för det barnet, som ett mål om vårdnad, boende och/eller umgänge i domstol ska handla om. Således borde det inte vara fel att ta med en stor bild av barnet det handlar om och lägga detta foto mitt på bordet vid den muntliga förberedelsen. Som en påminnelse.

Därefter borde dessa frågor kunna ställas:

1. Vilket är vårt barns mest grundläggande behov? Skiljer sig vårt barns grundläggande behov från andra barns/människors över hela jorden?  /Khaleque & Rohner, 2012) Eller har också vårt barn, för att självt må bra och utvecklas väl till en hel moralisk människa, så som forskningen och beprövad erfarenhet visat, behov av att få ta emot kärlek och bekräftelse från oss båda föräldrar?
2. Vilken boendeform är den bästa för vårt barn? Är det den boendeform, efter att föräldrarna separerat, som forskningen visat är den som är mest gynnsam för barnets – också det lilla barnets – både fysiska och psykiska hälsa? (Warshak, Consensus Report 2014, Jani Turunen, 2016, CHESS 2016, J Linda Nielsen 2017, Fabricius&Suh 2017). Eller finns det något som bevisar att just vårt barn inte har detta behov? Den åberopade forskningen visar att det mest optimala för att skada barnets hälsa och utveckling  i så liten grad  som möjligt efter att föräldrarna gått isär – men observera INTE barnen – är växelvis boende hos båda föräldrarna.
3. Vill vi att vårt barns liv skall förkortas genom att vi inte kan förstå att vårt barn behöver få ha kontakt med, och få älska oss båda, utan tvingas förlora en av oss föräldrar? Ny forskning visar att telomererna – och därmed livet – förkortas om barnet förlorar sin far eller inte får fysisk kontakt under uppväxten ( Mitchell, McLanhan, Schneper, Garfinkel, Brooks-Gunn, Notterman. ”Father Loss and Telomere Length, Pediatrics, July 2017.
4. Vill vi, vill de som har till profession att hjälpa barn och familjer, vill domstolens ledamöter, att vårt barns identitet skall skadas, så att vårt barn kanske kommer att söka sin identitet i radikala, extrema eller kriminella grupperingar? (Artikel 8 Barnkonventionen). Vill vi och övriga att vårt barns mänskliga (artikel 8 i den Europeiska Människorättskonventionen) – och vårt barns lagliga  – rätt till familjeliv med oss båda och sina familjenätverk på både mammas och pappas sida (Föräldrabalken, art 6) skall kränkas?
5. Tror någon av oss som samlats här för denna muntliga förberedelse att det är vårt barns bästa att leva sitt liv med sin ena förälder, utan kontakt med sin andra förälder? Tror vi  att barnet kan växa upp till en hel människa om domstolen beslutar så som en av barnets föräldrar önskar och fått andra att också önska? Nämligen att få så kallad ”lugn och ro” hos denna frälder, genom att rötterna till den andra föräldern och till sin familj på denna förälderns sida, kapas?

 

Vem var – och är – förlorare i de allt flera och alltmer långdragna vårdnadstvister som belastar våra domstolar – och utgör försörjnigsbas för ett stort antal professionella?

Jo, framför allt barnen som en av föräldrarna vill ha  egen kontroll över – och ofta med socialtjänstens och BUPs hjälp – tar egen kontroll över.

Det kallas – missvisande –  ”föräldrarnas konflikt ” när den ena föräldern tar kontrollen över barnet. Det kan bero på att denna förälder oftast är mycket skicklig på att få omgivningen att uppfatta sig som den goda föräldern som beskyddar barnet från den andra föräldern, inte sällan genom att formulera anklagelser, som inte är underbyggda. Drygt 1200 referenser om detta slag av psykisk barnmisshandel, vår tids familjevåld, som kallas föräldraalienation (parental alienation), kan hittas på http://mc.vanderbilt.edu/pasg.

Det heter att vi lever i en demokratisk rättsstat:

Vi har en grundlag som stadgar allas likhet inför lagen.

I grundlagen stadgas också att myndighetspersoner skall iaktta saklighet och opartiskhet i sin myndighetsutövning.

Vi har en Föräldrabalk som stadgar att barn inte skall utsättas för vare sig fysiska eller psykiska övergrepp.

I samma artikel, artikel 6, står att barnets bästa skall vara prioritet nummer ett.

I vår svenska lag har den Europeiska konventionen om Mänskliga rättigheter från 1951 inkorporerats. Det betyder att Sverige skall låta bli att kränka barns rätt till familjeliv med båda sina föräldrar om dessa föräldrar är som det kallas ”good enough”.

Sverige är också skyldiga att följa utslag gällande kränkningar av mänskliga rättigheter från Europadomstolen.

Den förälder som lever med att ingenting av detta tillämpas i praktiken ber ibland sitt juridiska ombud att ta upp någon eller flera av dessa faktorer.

Varken barnets fundamentala behov av kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar – för att barnet självt ska må bra både psykiskt – och fysiskt  – eller

barnets mänskliga rätt till familjeliv, är dock något som flertalet juridiska ombud vill åberopa.

Det förefaller, vilket är min slutsats efter drygt 25 år, så att barnets bästa, barnets behov och mänskliga rättigheter är något som existerar i teorin, men inte i praktiken.

 

En gammal indian satt med sitt barnbarn i knät och berättade:

-Inom oss alla bor två vargar som slåss.

Den ena heter Kärlek.

Den andra heter Hat.

-Vem vinner? frågade barnbarnet.

-Den vi föder, svarade farfadern.

 

De tvistiga långa vårdnadsmålen  i vårt rättssystem föder HAT-vargen – till men – inte minst för barnen!