Nyårsönskan om ökad rättssäkerhet

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog 2018-01-08

Några punkter rörande sådant som skulle behöva rättas till med bäring på vårt rättssystem – för våra barns och våra barnbarns bästa, för rättssäkerheten – och för tilltron till den demokratiska rättsstaten

  • När ett barn avskiljs från en mor eller en far utan substantiell grund, dvs. barnet avskiljs från – och förhindras – att ha en nära kontakt med en förälder som är ”good enough” , så som stadgas i FB art 6, EMK art 8 och BK art 8, och därmed påverkas att själv ta avstånd från en tidigare älskad mamma/pappa, skadas barnet. Både psykiskt och fysiskt.
  • När en far anklagats för att ha utsatt barn i sin familj för sexuella övergrepp och dessa misstankar utretts av polis och åklagare och befunnits vara utan substantiell grund för en fortsatt förundersökning, överprövas detta rättsliga beslut enligt socialstyrelsens instruktioner av socialtjänstens handläggare, i bästa fall olegitimerade socionomer med 3.5 års generalistutbildning.
  • Socialsekreterarna, icke jurister utan några standardiserade utredningsmetoder, finner oftast att de en gång framförda misstankarna, är tillräcklig grund för att hålla barnet avskilt från nära kontakt med fadern.
  • När det påstås att en mor tar sitt barn till undersökningar och läkare utan att barnet är sjukt, växer det med ryktesspridningens kraft till en antydan, därefter ibland – och på senare tid – allt oftare till den uttalade diagnosen MSBP, Munchhausen Syndrom by Proxy (nu ersatt med factitious Disorder by Proxy). Mamman ses av socialtjänstens handläggare som psykiskt störd, som farlig för sitt barn.
  • Socialsekreterarna, som inte har några metoder eller kvalifikationer för att bedöma psykiska tillstånd eller för att göra psykiatriska diagnoser, finner ofta att de framförda  misstänkta uppgifterna om mamman, är tillräcklig grund för att hålla barnet avskilt från nära kontakt med modern.

  • Denna praxis med överprövning av polis och åklagares beslut samt diagnosställande utan medicinsk och psykiatrisk expertis involverad, innebär att oskyldighetsprincipen kränks och att förtroendet för vårt demokratiska rättssystem demonteras.
  • När de ounderbyggda/falska och känsliga personuppgifterna om en pappa som sexualbrottsförövare eller en mamma som en som gör sitt barn sjukt, förmedlas av socialtjänsten till t.ex. BUP, skolan/förskolan innebär detta att barnets bästa kränks, samt ett brott mot PUL, PersonUppgiftsLagen, som nu 2018 ersättas av ett striktare regelverk angående hur personuppgifter får lagras och användas, i enlighet med EU:s nya dataskyddsförordning. Datainspektionen byter i samband med detta namn till Integritetsskyddsmyndigheten.
  • Socialsekreterarna/familjerättssekreterarna har i nuvarande system myndighetsstatus. Det är de som lämnar underlaget för domstolarnas beslut i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge. Socialstyrelsen har inte försett dessa handläggare med några tillförlitliga metoder för att utreda vare sig barns mående, eller risker för barnen.  Det innebär att deras utredningar inte kan ge en tillförlitlig grund för rättssäkra beslut.
  • Det som ytterligare undergräver barns och familjers rättssäkerhet är att socialtjänstens handläggare inte utövar sin myndighet sakligt och opartiskt med iakttagande av allas likhet inför lagen, så som Sveriges grundlag föreskriver. Socialtjänstens handläggare allierar sig ofta med den förälder som vill ha egen kontroll över barnet och som är mycket duktig på att både påverka/manipulera inte bara barnet utan också dem som han/hon söker hjälp/stöd hos.
  • Socialsekreteraren, som enligt kommunal- och socialtjänstlag skall hjälpa barn och föräldrar, kan plötsligt besluta om att tvångsomhänderta barnet med placering hos den kontrollerande föräldern. Detta var inte avsikten med lagen om tvångsvård av barn. Den ingripande tvångsåtgärden innebär ett partiskt ställningstagande för den ena föräldern mot den andra och är oförenligt med barnets bästa definierat utifrån FB art 6, EMK art 8 och BK art 8.
  • I ett demokratiskt rättssystem där medborgarna förväntar sig att få hjälp av personer med denna profession är det rättsvidrigt om dessa personer samtidigt i praktiken har makten att utdöma ett hårdare straff än något straff lagen känner, nämligen för barnet en tidsobestämd förlust av en förälder (eller av båda föräldrarna i de många ogrundade LVU-fallen). För en förälder är straffet – hårdare än något straff lagen känner –  att tidsobestämt fråntas sitt barn.
  • Resultatet av den rättspraxis som utvecklats kan avläsas i ett växande antal svåra och i tiden långt utdragna vårdnadstvister som framför allt belastar barnet direkt och indirekt, men också tynger våra domstolar och innebär stora samhällskostnader.
  • Allt flera aktörer har kommit på banan för att göra utredningar i dessa mål. Det är oroande eftersom det innebär att känsliga personuppgifter handhas av allt flera privaträttsliga subjekt. De falskt anklagade eller feldiagnosticerade föräldrarna måste ge sitt samtycke för att känsliga personuppgifter skall få spridas om dem enligt personuppgiftslagen. Den ersätts  fr.o.m.  25 maj 2018 med en ny lag baserad på EU:s nya dataskyddsförordning (GDPR) med ännu striktare krav på rättssäker hantering av personuppgifter. Det känner varken de handläggande socialsekreterarna eller de privata aktörer som de anlitar till.
  • Att ett växande antal privata bolag  tar över uppgifter som lagen kräver att personer i myndighetsställning skall handha innebär brott mot både grundlag och PUL/Dataskyddsförordningen, samt att barnets bästa kränks. I en dom från Blekinge tingsrätt (2017-08-30 i Mål T 1730-15) där en privat utförd vårdnadsutredning underkändes, kommenterades rättspraxis sålunda:

”I allmänhet torde det förhålla sig så att domstolarna väljer att följa de förslag som redovisas i vårdnadsutredningar. Frågan om privaträttsliga subjekt som utredare föranledde Justieombudsmannens prövning redan år 2000. JO uttalade i beslut den 4 april 2001 på anförda skäl, att en vårdnadsutredning är en sådan förvaltningsuppgift som åvilar nämnden, och uppgiften kan därför inte lämnas ut på entreprenad.”

  • De förslag som redovisas i vårdnadsutredningar är de privaträttsliga subjektens eller de handläggande socialsekreterarnas/familjerättssekreterarnas förslag. De följer ibland en mall kallad BBIC, där barnets viktigaste behov, behovet av båda sina föräldrars kärlek och bekräftelse är bortglömt, men de har inte en enda standardiserad metod för att underbygga sina förslag. Att en kommunal nämnd, oftast benämnd socialnämnd, ska stå för förslagen är endast en formalitet som får systemet att se demokratiskt ut. Att domstolarna därefter i allmänhet väljer att följa dessa förslag, framkomna utan några tillförlitliga metoder, bidrar ytterligare till att undergräva förtroendet för vårt demokratiska rättssystem.
  • Konsekvenserna av denna rättsosäkerhet för barn och familjer är ett psykiskt och fysiskt lidande för barnet och alla runt barnet som bryr sig om barnet, ett lidande som leder till kortsiktiga och långsiktiga skador på barnet såsom depressiva tillstånd och identitetsstörningar, sjukskrivningar bland de vuxna, ibland självmord, utförda både av drabbade barn och av föräldrar. Följderna av ogrundade avskiljanden borde börja betraktas som ett folkhälsoproblem.
  • Av betydelse för vårt lands rättssystem är att barn som tvingas växa upp utan nära kontakt med sina båda föräldrar på grund av att de grundlöst avskilts från sin mamma eller pappa, är att dessa barn förlorar halva sig själva. De blir, utan att det alltid syns utåt, trasiga människor. Trasiga människor dras lättare än andra till kriminella gäng, extremistiska läror och terrorgrupper. Trasiga människor faller lättare offer för droger, misslyckas i skola/arbetsliv, belastar vården, begår brott…