2018-04-06 Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Dagens betraktelse triggas av läsningen av en artikel i en av våra stora dagstidningar i dag (SvD ). Artikeln handlar om att Socialstyrelsen ”RÄKNAT FEL” när de jämfört olika metoder för åldersbedömningar. Statistikprofessor Johan Bring anser att det stora problemet är att myndigheten räknat fel. Han citeras ha sagt: – Det är jätteallvarligt, de måste säkra sina kvalitetssäkringsrutiner så det inte händer igen.

• Inom socialtjänstens arbete saknas helt, vad jag kunnat observera som psykologisk sakkunnigutredare under snart 30 år då jag granskat många hundra utredningar från socialtjänsten, helt kvalitetssäkringsrutiner!
• Det kan bero på  att det också saknas metoder och nationella riktlinjer baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet.
• Mig veterligt finns ingen sakligt, mänskligt eller ekonomiskt sett tillförlitlig grund för att ta barn från deras familjenätverk och placera dem hos främmande personer,
• eller för att alliera sig med den ena föräldern i en högintensiv familjerättslig konflikt och låta barnet förlora den andra föräldern.
• Ändå har omhändertagandet av barn vuxit ut till stor business där det säkert kan finnas godhjärtade människor som vill hjälpa barn och unga, men systemet attraherar också de som vill tjäna snabba och stora pengar,
• och priset är den ena livstragedin efter den andra,
• men det uppdagas inte eftersom några oberoende utvärderingar inte görs.

Under många år har jag, direkt till Socialstyrelsens generaldirektör, och i det jag skriver och talar om, efterlyst tillförlitliga utredningsmetoder i socialtjänstens reguljära arbete. Det är uteslutande socialsekreterare som levererar underlaget till de allmänna domstolar, och i fall av tvångsomhändertaganden förvaltningsdomstolar, som i Sverige, till skillnad från de flesta andra länder, fattar beslut om barns och familjers framtid.

Jag har inte ens fått en bekräftelse från socialstyrelsens gd att hon emottagit mina brev med frågor varför t.ex. inte WHO:s instrument KIDSCAN används för att på ett standardiserat sätt få en uppfattning om barns mående, eller varför inte Ronald Rohners standardiserade påståendeschema Parental Acceptance Reception Questionnaire (PARQ-child short form) börjar användas.

Det behövs tillförlitliga utredningsmetoder för att få en mindre godtycklig grund för domstolarnas livsavgörande beslut, där det som det fungerat hittills ofta förtal och falska anklagelser läggs till grund för att barn omhändertas av samhället – eller grundlöst förlorar en mamma eller en pappa.

Formuleringar som uttrycker god vilja, så som denna, som återfinns i svaret från BO på ett år 2015 framlagt förslag till ny lag för tvångsvård av unga, kommer från ansvariga i både myndigheter och intresseorganisationer:

”Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.”

De ansvariga för de välvilliga proklamationerna har glömt bort att barnet fötts in i en familj , utgör en del i en familj, och har behov av och rätt till att få kärlek och bekräftelse från sina föräldrar eller, om de inte finns för barnet, av någon annan i familjen, därför att detta är viktigt för att barnen inte ska bli rotlösa och förlora sin identitet.

I BOs skrift står efter det föregående:

”Jag tycker att det borde finnas en regel att alla borde bry sig lika mycket” säger Erika som bor i familjehem och efterfrågar ett större engagemang från socialsekreterarna.

Barnombudsmannen är positiv till att utredningen föreslår att begreppet omtanke ska lyftas in i lagtexten. Att barnen bemöts på ett respektfullt sätt är av stor vikt och en förutsättning för relationsbyggandet är att ungdomarna har förtroende för de vuxna. ”

Kärlek kan inte köpas!

Det finns ett flertal undersökningar som visar att barn som tas från sina familjer och placeras hos främmande vuxna som får betalt för att ha dem hos sig, far illa; de löper större risk att misslyckas med skolan/studier, hamna i drogmissbruk, bli psykiatriska patienter, bli kriminella och att ta sina liv. Ingen av dessa belagda risker tar socialsekreterarna med i sina riskbedömningar, som de inte heller har något tillförlitligt instrument för att göra – och ända dagligen gör. Liksom sina förslag till domstolar i både omhändertagande- och vårdnadsmål.

Det är allvarligt att så stor andel av medborgarnas inbetalda skatter går till en verksamhet som i stor utsträckning riskerar att bryta ner barn och unga genom att göra dem rotlösa. Det är också ytterst allvarligt att de myndigheter som skall garantera kvalitet och rättssäkerhet – inte minst för barnen – vilar på

The silhouette of a child with root

lösan sand.

Barnets och varje människas rätt till sina rötter – och myndigheter som i praktiken värnar kvalitet och rättssäkerhet – kan det bli en valfråga i årets val?

Medborgarnas förtroende för både vård och rättssystem är grunden för en fungerade demokratisk rättsstat. Finns det förtroendet oberoende av hur många ”felräkningar” som avslöjas?