Funderingar efter nyheterna den 7 och 8 januari 2019

Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

I kvällens Aktuellt framträdde en klarspråkande  utredare som i tre år utrett satsningarna för att åtgärda den växande psykiska ohälsan, framför allt bland de unga. Hon heter Kerstin Evelius.

Hon karakteriserade  de utslängda miljarderna på olika projekt utan mål, med olika målgrupper, utan uppföljning – och utan ens baslinjemätningar – som projektverkstad.

Socialstyrelsens verksamhet med olika projekt kan beskrivas på likartat sätt. Socialtjänstens misslyckande med att hjälpa unga som det rapporterades om i g¨årdagens nyhetsprogram hör ihop med kvällens rapportering om den psykiska ohälsan.

Socialtjänstens handläggare har inte fått Socialstyrelsens hjälp med några utredningsmetoder för att få grepp om hur barn mår och om hur man mäta risker. De gör inga baslinjemätningar eller systematiska uppföljningar. Det finns inga nationella riktlinjer.

Den ”medicin” som stjälper mer än den hjälper, enligt seriösa forskningsresultat sätts in regelmässigt. Den medicinen är placering bort från familjen och familjenätverket, trots lagkravet på att i första hand hitta någon inom familjenätverket, så att barnen kan behålla sina rötter.

Forskarna Bohman & Sigvardsson jämförde hur det gick för drygt 700 barn från så kallade riskmiljöer som skulle fosterhemsplaceras. Tillräckligt många fosterhem hittades inte. En del av barnen adopterades, en del fosterhemsplacerades och en stor del av barnen blev kvar i sina så kallade riskmiljöer. Vid uppföljning efter några år visade det sig att på de mätbara variablerna:

skolresultat, psykiska problem, drogproblem, kriminalitet, självmord ,

hade barnen i fosterhemmn klarat sig sämst,

barnen som adopterats klarat sig lite bättre,

och bäst hade barnen som blivit kvar i sina så kallade riskmiljöer klarat sig.

I dag är det inte bara de tusentals barn som tvångsomhändertas och placeras i fosterhem, numera kallade familjehem, och i HVB-hem, som far illa. Det är också  alla de tusentals barn som varken socialtjänst eller barn- och ungdomspsykiatrin förstår mår dåligt och far illa därför att de används som vapen av sin ena förälder mot den andra föräldern.

För det är det som händer och som skadar barnen när föräldrarna separerar och en av dem inte förstår att det inte är barnen som ska skilja sig från sin ena förälder. Det kallas föräldralienation och det har hittills varken socialtjänsterna, Socialstyrelsen eller BUP velat befatta sig med.