Kärleksband mellan barn och föräldrar för det mesta

2019-02-22 Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

Mellan barn och föräldrar finns oftast starka band. Därför är inte föräldrarna utbytbara mot av socialtjänsten utsedda och avlönade föräldrar med uppsägningsrätt. Mellan syskon och andra familjemedlemmar utvecklas oftast också starka band. På gott och ont som allt annat. När barn avskiljs från sitt familjeträd är det oftast skadligt för dem.

 

Om anknytning, på engelska attachment, utifrån Jean Mercers fremstilling i 2018. Child Development. Concepts and Theories, SAGE, Los Angeles, London, New Delhi, Singapore, Washington DC, Melbourne.

Jean Mercer är professor emerita i psykologi vid Stockton University, New Jersey. Hon poängterar att det är skillnad mellan bonding och attachment.

 Populärt används dock dessa begrepp som om de betecknade samma sak.

Bonding är ett gammalt begrepp som handlar om föräldrars intensiva emotionella engagemang för sina barn när dessa är riktigt små, det handlar om fascinationen över att titta på och beröra den lilla, och vara upptagen av och uppmärksam på barnets alla behov. Den bindning som grundläggs i denna tidiga fas försvåras om barnet är skadat på något sätt och inte kan ”svara.” Föräldrarnas fokuserade uppmärksamhet på barnet försvinner då barnet blir äldre men återkommer då barnet är utsatt för något allvarligt.

John Bowlby talade om de kärleksband förälder – barn som grundläggs under denna tidiga fas i barnets liv. Han anses ha myntat begreppet attachment, som det fram till nu har skrivits tusentals artiklar och böcker om, samtidigt som begreppet utvecklats.

Jean Mercer skriver:

”På grund av att termerna bonding och attachment båda använder metaforiska jämförelser relaterade till bilaterala samband, är det väsentligt att känna till att som alla metaforer, ska de användas utifrån förståelsen att den fysiologiska analogin bara delvis är korrekt, och populäranvändningarna bör undvikas i diskussionerna om barns utveckling.” (sid 156, min översättning)

 

Barn kan inte berätta om sina känslomässiga reaktioner då de möter olika personer. Därför studeras deras beteende. Det som kallas attachment behaviours antas åtföljas av attachment emotions.

Första beteendet som tyder på anknytning/ tilknytning/attachment är då barnet vid ca 4-8 veckors ålder ler tillbaka mot det leende ansikte barnet möter, ett beteende som kan generaliseras till andra personer vid ca 4 månaders ålder.Vid ca 6-7 månaders ålder börjar spädbarnen visa tecken på att de kan särskilja familjära personer från andra och att visa tecken på oro då de möter främmande.

Mellan 8-12 månaders ålder diskriminerar barnen normalt helt klart mellan nära och främmande personer. Det kan resultera i det som kallas separationsångest/separation anxiety, som yttrar sig i att barnet gråter, blir spänt, ser olyckligt ut eller försöker hitta den ”förlorade” personen.

De personer mot vilka barnen visar ett sådant här beteende kallas anknytningsfigurer/tilknytningsfigurer/attachment figures. Dessa kan oftast trösta barnet efter separationen eller då barnet har oroats av att en främmande närmat sig barnet.

Barnen börjar utforska sin omvärld genom att ge sig iväg och återvända till, eller ta ögonkontakt med, den trygga tilknytningspersonen, detta kallas på engelska för secure base behaviour.

 

Det finns individuella skillnader i tilknytningen. Med en metod kallad Strange Situaion Procedure (SSP)  kan barns olika anknytningsmönster särskiljas:

trygg anknytning, secure attachment (ca 65 %, Teti and Nakagawa,1990),

otrygg-undvikande anknytning, insecure-avoidant attachment (ca 20 %),

osäker – ambivalent anknytning, insecure-ambivalent attachment (ca 15 %).

 

Den trygga anknytningen anses vara det som grundlägger en inre arbetsmodell (internal working model, IWM) av sociala relationer som inkluderar en positiv, tillitsfull attityd mot andra och leder framåt mot fortsatta goda sociala erfarenheter senare i barndomen.

 

Jean Mercer skriver (side 159):

Det måste betonas att trots att trygg anknytning verkar vara mer önskvärt än de två otrygga kategorierna, är alla dessa möjligheter inom ramen för en typisk utveckling.”

Det som kallas förhandling/negotiation är en fortsättning av anknytningsutvecklingen då barnet blir äldre och kommer i förskoleålder. Barnet kan då gå med på kompromisser.

Då barnet kommer i skolåldern kan de fungera målinriktat med sina föräldrar och andra vuxna, goal-corrected partnerships. Detta begrepp handlar om att anknytningsbeteendet ändras så att barnen underlättar för den positiva relationen att finnas kvar, t.ex. genom att försöka vänta på något de önskar snarare än att klaga på den vuxne att det dröjer.