När barnet säger ´jag vill inte träffa mamma/pappa´

12 december och 5 mars 2019 av Lena Hellblom Sjögren, filosofie.dr. legitimerad psykolog 

Efter den internationella konferensen i Stockholm i augusti 2018 : ParentalAlienation- What Is It? What To Do About It? skrev jag, med stöd av flera som läste kritiskt, en sammanfattande text. Den följer här, förhoppningen är att en och annan jurist och utredare inom socialtjänst och familjerätt, ska nås av den kunskap som samlats sedan många år i många länder, men ännu inte nått Sverige i annat än mycket liten skala.

 NÄR BARNET SÄGER  ”JAG VILL INTE TRÄFFA MAMMA/PAPPA”

 VAD ÄR I BARNETS BÄSTA INTRESSE? Några saker som kan vara bra att veta.

 

-Innehåll-

  VINJETTER – två korta fallbeskrivningar

VAD ÄR I BARNETS BÄSTA INTRESSE?

Definition av barnets bästa  och tillräckligt god föräldraförmåga

NÄR FINNS EN RIMLIG OCH BERÄTTIGAD GRUND FÖR BARNET ATT INTE VILJA  HA KONTAKT MED SINA ENA FÖRÄLDER?

Visar barnet ambivalens eller har barnet utvecklat en svart-vit omvärldsbild,       det som kallas ´splitting´?

NÄR FINNS INTE EN RIMLIG, BERÄTTIGAD GRUND FÖR BARNET ATT AVVISA        KONTAKT MED SIN ENA FÖRÄLDER?

EN MODELL MED FYRA AVGÖRANDE FAKTORER FÖR ATT FASTSTÄLLA OM DET    ÄR BERÄTTIGAT FÖR BARNET ATT INTE VILJA HA KONTAKT MED SIN ENA     FÖRÄLDER

ALIENATIONSSTRATEGIER

ALIENATIONSBETEENDEN HOS BARNET

Barnet ska inte ställas inför att välja en av sina föräldrar – barnet behöver båda

BARNETS VILJA?

Bedömningsmetod som inkluderar att träffa det avvisande barnet, dvs. barnet    som säger ´JAG VILL INTE träffa mamma/pappa, tillsammans med den         avvisade föräldern

Oförsonlig fientlighet

Barnets situation hos den förälder som anses inte bra/dum/farlig kan svårligen utredas efter avskiljandet – risken är stor att det är effekterna av avskiljandet som då utreds

Utblick mot Australien

Inspirerande erfarenheter från att hantera tvister om vårdnad m.m. inom   rättssystemet från Tyskland, den s.k. Cochem-modellen

I nuvarande system – barnen hamnar i en sektliknande situation

KAN BARNET FÅ HJÄLP ATT ÅTERFÖRENAS MED EN MAMMA ELLER PAPPA  SOM AVSKILTS FRÅN BARNET UTAN RIMLIG GRUND DÄRFÖR?

Några frågor att fundera över, plus kontaktuppgift

 

 

 

Vinjett 1:

Mamman har flyttat några mil efter föräldrarnas separation. Dottern bor växelvis hos båda föräldrarna och går kvar i sin gamla skola nära det gemensamma hemmet, där pappan bor kvar. När flickan närmar sig 12 år säger mamman att flickan inte trivs i skolan, dotterns skolfrånvaro ökar. Mamman börjar säga att dottern inte kan komma till sin pappa, för att hon inte vill. Efter en tid är det dottern själv som ringer och säger att hon inte vill komma till sin pappa. Mamman, som reser mycket i sitt arbete, låter en hemmavarande nästan vuxen halvsyster ta hand om dottern, eller en väninna. Mamman förklarar för pappan och farmodern som också längtar efter sondottern, att hon måste lyssna på sitt barn och respektera hennes vilja.

ÄR DET BARNETS VILJA ATT VÄXA UPP UTAN SIN PAPPA?

NÄR DENNA FLICKA SENARE I LIVET INSER ATT DET ÄR HON SOM PÅLAGTS ANSVARET ATT VÄLJA BORT SIN PAPPA – ÄR DET DÅ INTE FÖR SENT?

 

Vinjett 2:

Pappan har inte lika lätt att hantera pengar som mamman. När de flyttar ifrån varandra bor sonen 11 år växelvis. Hos pappa hör han t.ex. ”Jaså, har mamma skaffat en sån bil, ja den är ju inte så bra.” Eller ”Gör hon så? Jag gör så här.” Efter en tid flyttar pappan längre ut på landet med en skola i närheten, där han tycker sonen skall börja. Mamman motsätter sig skolbytet. Pappan fäller kanske några kommentarer om ”Ja, du vet att mamma oroar sig alltid så mycket, men du, du kan ju ta hand om dig själv och fatta egna beslut.” Det mamman står för framstår alltmer som ”fel” för sonen. Sonen säger att han vill gå i skolan på landet och att han vill bo hos pappan. Pappan får hela barnbidraget och bostadsbidraget. Sonen slutar att hälsa på hos sin mamma. När mamman ringer pappan, och påminner om hans ansvar som boförälder, säger pappan: ”Han vill inte. Och vi måste respektera hans vilja.”

ÄR DET BARNETS VILJA ATT VÄXA UPP UTAN SIN MAMMA?

NÄR DENNA POJKE SENARE I LIVET INSER ATT DET ÄR HAN SOM PÅLAGTS ANSVARET ATT VÄLJA BORT SIN MAMMA – ÄR DET DÅ INTE FÖR SENT?

 

 

I dessa autentiska fall, är det fråga om goda nog föräldrar, dvs. föräldrar utan risk för missbruk, våld eller övergrepp. Ändå blev pappan i det första fallet och mamman i det andra fallet ”bortvalda.” De uteslöts – som om de dött – från sina barns liv.

ÄR DET FÖRENLIGT MED BARNETS BÄSTA INTRESSE ATT LÅTA BARNEN VÄLJA BORT EN FÖRÄLDER?

VILKA KONSEKVENSER FÅR DESSA VAL FÖR BARNENS FRAMTID?

ÄR DET UTAN SKADLIGA FÖLJDVERKNINGAR ATT VÄLJA BORT HALVA SIG SJÄLV?

KAN BARNEN SÖRJA FÖRLUSTEN AV SIN MAMMA ELLER SIN PAPPA?

 

GODA NOG FÖRÄLDRAR GER SINA BARN

BÅDE RÖTTER                                                              

 – OCH VINGAR

Visdomsord av okänt ursprung

 

 

 

VAD ÄR I BARNETS BÄSTA INTRESSE?

Delad vardag med båda föräldrarna – bäst för barnen

 Växelvis boende är det bästa för barnens hälsa och välbefinnande när föräldrarna går skilda vägar. Att barn mår bäst när de får bo ungefär lika mycket hos båda sina föräldrar har flera undersökningar på senare år visat. Att som förälder motarbeta barnets kontakt med sin pappa eller med sin mamma är inte förenligt med barnens bästa intresse.

Lästips: Emma Fransson, Malin Bergström, Anders Hjern. Barn i växelvis boende – en forskningsöversikt – 2015-12-17. CHESS (Centre for Health Equity Studies, KI).

Nedan några utdrag:

”Barn till separerade föräldrar löper generellt ökad risk för känslomässiga eller sociala problem liksom lägre välbefinnande jämfört med barn i kärnfamiljer.” (sid 10)

 ”Barnen i växelvis boende hade färre psykologiska problem än de som bodde enbart med en förälder. Inga statistiskt signifikanta skillnader mellan barnen i kärnfamilj och växelvis boende.” (sid 26)

”Resultaten visade att psykologiska besvär var lika vanliga bland barn i växelvis boende som hos barn i kärnfamilj. De som bodde med enbart en förälder hade mer psykologiska problem och också lägst självkänsla.” (sid 36)

 

Bindning och anknytning

När John Bowlby, anknytningsteorin förgrundsfigur, sökte den term som bäst beskrev den fundamentala grundstenen för att barnet under sin uppväxt skulle må så bra som möjligt prövade han med både kärlek och band, tills han fastnade för ”anknytning.” Barnet binder sig till och anknyter från tidig ålder till både mamma och pappa, eller de varaktiga föräldrafigurer som finns nära barnet, och som är lyhörda för barnets behov. Barnet har behov av, och rätt till, en nära och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar Det är viktigt med denna tidiga trygga bindning och anknytning för att barnets hälsa och utveckling ska bli så bra som möjligt.

Kärlek och bekräftelse är barnets grundläggande behov för att må bra och utvecklas så väl som möjligt, även globalt sett, visar en stor metastudie gjord av Ronald Rohner och Abdul Khaleque år 2012. Att bli, eller känna sig, avvisad skadar barn.

Tips: Se Ronald Rohners TEDxUCONN talk “They Love Me, They Love Me Not— And Why It Matters” at www.youtube.com/watch?v=6ePXxeGrfvQ

 

 

Delat föräldraskap inklusive växelvis boende bäst för barnen

Organisationen Shared Parenting höll den 22-23 november 2018 internationell kongress i Strasbourg med 200 deltagare. Kongressen öppnades av Secretary General of the Council of Europe, Gabriella Battaini-Dragoni, och understöddes av Secretary General of the Council of Europe, Mr. Thorbjørn Jagland. Från Sverige deltog Malin Bergström och Jani Turunen som föreläsare.

Konferensen sammanfattades (min övers.):

I enlighet med barnkonventionen, uppmanar ICSP FN-kommittén för barnets rättigheter, Europarådet, regeringar, och professionella organisationer:

  1. Att erkänna delat föräldraskap som en fundamental rättighet för barnet.
    2. Att fokusera på de speciella behov som barn till separerade och skilda föräldrar har att få lära känna och uppfostras av båda sina föräldrar, och att rekommendera delat föräldraskap som det bästa, och garantera att detta behov skyddas.
    3. Att respektera de synpunkter som barn till separerade och skilda föräldrar framför vad gäller sina preferenser om boendeförhållandena.
    4. Att klart definiera och operationalisera begreppet “barnets bästa intressen” i sammanhang med föräldraalienation, mot en evidens-baserad, barnfokuserad förståelse av “bästa intressen.”
    5. Att identifiera delat föräldraskap som varande I barnens bästa intresse, eftersom det gör att barnen behåller sina relationer med båda föräldrarna och reducerar konflikten mellan föräldrarna.
    6. Att säkerställa I så hög utsträckning som möjligt att barn till separerade och skilda föräldrar överlever och utvecklas, och att sätta in alla lämpliga lagliga, administrativa, sociala och pedagogiska åtgärder för att skydda dessa barn från allt slags fysiskt eller mentalt våld, skador eller övergrepp, bristande omvårdnad eller försumlig behandling, vanvård eller exploatering, inklusive föräldraalienation som en form av emotionella övergrepp mot barn och familjevåld.

Vi uppmanar regeringar och arbetsgivare:
7. Att införa en familjepolitik som stödjer och försvarar båda föräldrarnas deltagande I arbete och familjeliv, inkluderande jämlikt stöd till mammor och pappor vad gäller föräldraledighet och vård av barn.

Vi uppmanar FN-kommittén för barnets rättigheter, Europarådet, och internationella institutioner: 
8. Att vidta åtgärder för att säkerställa att medlemsstater inte diskriminerar barn till separerade och skilda föräldrar på basis av föräldrastatus, speciellt det som gäller att ta en förälder från barnets vardagsliv.
9. Att uppmuntra de stater som undertecknat konventionen att anamma delat föräldraskap som grund i familjerätten.
Links:

 

 

 Utblick mot Arizona som år 2013 införde en lag om delat och jämlikt föräldraskap, ”equal parenting law.”

 William Fabricius, Arizona University, som utvärderat den lagens effekter i Arizona konkluderar att:

”bevisen sammantagna indikerar att presumtion i lagen om lika föräldratid kan bidra till att skydda barns emotionella säkerhet med var och en av sina skilda föräldrar, och kan följaktligen ha en positiv effekt på folkhälsan i form av minskade stressrelaterade mentala och fysiska hälsoproblem hos barn efter föräldrarnas separation.”

Källa: 2019. William V. Fabricius. Equal parenting Time: The Case for legal Presumtion. Invited paper to the Oxford Handbook of Children and the Law, edited by J.G. Dwyer. Pre-publication online early 2019.

 

 

Definition av barnets bästa intresse och tillräckligt gott föräldraskap

Utifrån 6 kap 2 & Föräldrabalken, artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter, artikel 16 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och artikel 12 i Barnkonventionen, och utifrån forskning om barns mest grundläggande behov, och ackumulerad mänsklig erfarenhet, är det oomtvistat att barn för att må bra och utvecklas väl, behöver ha nära kontakt med båda sina föräldrar. Allmänt kan barnets bästa intresse i ett livsperspektiv därför definieras i följande punkter:

  • Barnets bästa intresse är att få växa upp i och med, sina familjenätverk med tillräckligt god omvårdnad, utan att utsättas för fysiska eller psykiska övergrepp, inkluderande kvarhållande, bortförande, eller smutskastning av den andra föräldern.
  • Barnets bästa intresse är att få kärlek och bekräftelse i vardaglig kontakt med båda sina föräldrar eller de som finns för barnet som föräldrar under barnets uppväxt.
  • Barnets bästa intresse är att fritt få uttala sin egen mening om sin livssituation, utan att någonsin ställas inför ett val mellan sin mamma och sin pappa, eller mellan sina biologiska mamma/pappa och utomstående vuxna.

 

Av denna definition följer att en god nog förälder:

  • Är en förälder som förstår att det är de vuxna som separerat.
  • Är en förälder som i ord och handling visar insikt om att barnet, efter att de vuxna separerat, behöver få ha en nära och regelbunden kontakt med båda sina föräldrar och sin biologiska familj.
  • Är en förälder som förstår att delad vårdnad och delat boende är i barnets          bästa intresse.

 

Slutsatser:

Föräldrabalken behöver få ett tillägg om att delad vårdnad och delat boende för barnet hos båda föräldrarna efter separation är det som är mest förenligt med barnets bästa intresse.

Endast i fall av uppenbar vanvård, fysiska eller psykiska övergrepp som styrkts på ett tillförlitligt sätt, bör undantag från regeln om delad vårdnad och delat boende frångås.

Sociala myndigheter och rättssystem har ett övergripande ansvar att kommunicera till den förälder som motarbetar eller förhindrar barnets kontakt med den andra föräldern, att denna uppvisar bristande föräldraförmåga – och att om det inte blir ändring kan ett fortsatt sådant beteende leda till att det delade föräldraansvaret ersätts med att endast övervakat umgänge med barnet tillåts.

 

 

 

NÄR FINNS EN RIMLIG OCH BERÄTTIGAD GRUND FÖR BARNET ATT INTE VILJA HA KONTAKT MED SIN ENA FÖRÄLDER?

 Det finns ibland berättigade skäl till att ett barn inte vill träffa en av sina föräldrar (eller ingen av dem). Det kan t.ex. handla om att en förälder (eller båda) vanvårdat barnet, varit våldsam, utnyttjat barnet sexuellt, skrämt barnet genom okontrollerade utbrott eller på andra sätt behandlat barnet illa, beroende på en allvarlig psykisk störning, eller på grund av drogmissbruk.

En rimlig och berättigad grund för barn att undvika kontakt med den ena föräldern kallas på engelska för estrangement. Tyvärr finns ännu inte någon bra enkel svensk översättning. Vi talar på svenska om berättigat avståndstagande.

För att ta reda på om det är fråga om ett sådant berättigat, dvs. sakligt grundat, avståndstagande från en förälder, måste de faktiska förhållandena över tid i varje enskilt fall utredas. Det finns kriterier och ett tillförlitligt instrument att använda sig av. Till stöd i det reguljära sociala arbetet med barn och familjer skulle detta tillförlitliga instrument som är i form av ett påståendeschema Parental Acceptance Rejection Questionnaire, PARQ-child kunna användas. Arbete pågår att validera detta påståendeschema för användning i Sverige.

 

 

Visar barnet ambivalens eller har barnet utvecklat en svart-vit omvärldsbild, det som kallas ´splitting´?

Från tidigare är det känt att barn som blivit utsatta för övergrepp av en förälder, eller på annat sätt behandlats illa, har kvar en längtan efter kontakt. Föräldern som gjort barnet illa upplevs inte allt igenom som dum eller ond. Barnet känner ambivalens.

Allvarligt alienerade barn, däremot, dvs. barn som inte utsatts för övergrepp, ser den ena föräldern som alltigenom snäll/god och den andra föräldern som alltigenom dum/ond. Det kallas splitting.

Tips: Att alienerade barn saknar ambivalens har beskrivits i facklitteraturen, se tidskriftsartiklar och böcker från ca 50 olika länder som samlats under årens lopp och nu omfattar mer än 1200 titlar i den internationella databasen htttp://mc.vanderbilt.edu/pasg/

 

 

År 2017 genomfördes en studie för att undersöka om frågeformuläret PARQ-child skulle kunna användas för att se om det för barn som tog avstånd från en förälder var fråga om det som kallas splitting, dvs. en svart-vit tankevärld, och i så fall i hur stor omfattning.

Resultaten visade att alienerade barn, till skillnad från övriga, i mycket stor utsträckning hade utvecklat en svart-vit omvärldsbild, dvs. de hade utvecklat det som kallas splitting, och att de saknade den naturliga ambivalens som finns hos de flesta barn till båda föräldrarna. Dessa barn som uppvisade ”splitting” såg den ena föräldern i extremt positiva termer och den andra i extremt negativa termer. De alienerade barnens upplevelser av sina föräldrars beteende utmärkte sig således markant och skilde sig från hur andra barn upplever sina föräldrar med både bra och dåliga sidor.

Slutsatsen är att PARQ-child kan användas då barn till skilda föräldrar utreds och det finns tankar om att barnen kan vara utsatta för otillbörlig påverkan utifrån en oförsonlig fientlighet från den ena föräldern, ibland i allians med flera aktörer, det som kallas föräldraalienation (på engelska parental alienation).

 PARQ-child är således ett tillförlitligt instrument som kan användas för att särskilja barn som har berättigad grund för att ta avstånd från en förälder (s.k. estrangement) från barn som påverkats att ta avstånd från en förälder – och således oberättigat tar avstånd (s.k. parental alienation).

Källa: 2016. Bernet, William, Öngider-Gregory, Nilgun, Reay, Kathleen, M, Rohner, Ronald, P. “An Objective Measure of Splitting in Parental Alienation: The Parental Acceptance-Rejection Questionnaire.” Journal of Forensic Science 17 augusti 2017

 

Lästips: 2017. Rädda Barnen. Ett fredat rum. Att arbeta med barn och föräldrar i högintensiva familjerättsliga konflikter.

Citat ur Rädda Barnens skrift:

”Alienation skadar barn känslomässigt. De flesta barn vill ha båda sina föräldrar i sitt liv och att avvisa en av föräldrarna och den delen av släkten gör att barnen förlorar halva sig själv. Insnärjdheten med den favoriserade föräldern kan skada den normala separations- och individuationsprocessen, vilket påverkar barnets kompisrelationer. De kan också få problem med realitetsprövningen, eftersom gränserna för vad som är sant och falskt har suddats ut.”

(sid 44-45)

 

NÄR FINNS INTE EN RIMLIG, BERÄTTIGAD GRUND FÖR BARNET ATT AVVISA KONTAKT MED SIN ENA FÖRÄLDER?

När det inte finns någon grund för barnet att avvisa en förälder från sitt liv kallas det på engelska för Parental Alienation, på svenska föräldraalienation.

ICD-11, International Classification of Diseases, den mest internationellt använda diagnosmanualen, som ges ut av Världshälsoorganisationen, WHO, World Health Organization, införde Estrangement och Parental Alienation, i indexdelen av 2018 års utgåva, som ”caregiver – child relationship problem” (QE52.0). Detta innebär ett erkännande av föräldraalienation som ett reellt hälsoproblem.

Att en förälder motarbetar eller förhindrar barnets kontakt med den andra föräldern, och påverkar barnet att inte vilja ha kontakt, det som fått namnet föräldraalienation, är inte förenligt med det som utgör barnets grundläggande behov av att få kärlek och bekräftelse från båda sina föräldrar, enligt den tidigare nämnda globala metastudien, se referens nedan:

Lästips: 2012. Khaleque, A., Rohner, RP. Transnational relations between perceived parental acceptance and personality dispositions of children and adults: a meta-analytic review

Pers Soc Psychol Rev. 2012 May;16(2):103-15. doi: 10.1177/1088868311418986. Epub 2011 Sep 1.

 

Att försvåra eller förhindra barnets kontakt med den andra föräldern eller med barnets familjenätverk, utan att det finns bevis för att barnet skadats av den/de som barnet hindras från att ha kontakt med, innebär därutöver en kränkning av barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv.

Ofta får den förälder som tar kontrollen över barnen stöd av myndighetspersoner som tror att denna förälder är den som skyddar barnet. Därmed bidrar dessa myndighetspersoner till att förvärra situationen för barnen och därmed handla i strid med det som är förenligt med barnets grundläggande behov och med barnets bästa intresse.

Lästips: 2018. Jennifer Harman, Zeynep Biringen. Föräldrar som beter sig illa. Hur institutioner och samhället hjälper till att alienera barn från sina kärleksfulla familjer.

(Boken kan beställas på svenska via Amazon som ger ut den.)

Inom Colorado Parental Alienation Project, grunden för boken ovan, har doktorerna som författat boken uppskattat att det rör sig om erfarenheter av föräldraalienation i så många som 22 miljoner amerikanska familjer (intakta, separerade, skilda).

 

Andelen barn som utan rimliga, berättigade skäl, dvs. grundlöst, avskiljs från en förälder och i olika grad (mild, måttlig, allvarlig) påverkas att själva oberättigat avvisa kontakt med den förälder de avskilts från (dvs. alienerats från) i samband med föräldrarnas separationer, har uppskattats till ca 25 %, utifrån ett flertal studier i USA allt sedan 1980-talet (Lorandos, D. Parental Alienation i 2014. Morewitz, S.J., Goldstein, M.L. (Eds) Handbook of Forensic Sociology and Psychology, Springer Science Business Media New York.)

 

Det är således fråga om ett folkhälsoproblem. Men det har inte definierats som det eftersom okunniga beskrivningar om att det t.ex. handlar om att ge övergreppande pappor tillgång till barnen stått i vägen.

Aggressionen och våldet som föräldraalienation innebär har, på grund av dylika förnekanden, osynliggjorts. Med följden att barnen som drabbats inte fått det skydd som de borde ha fått.

 

Föräldraalienation kan, på grund av den aggression från en vuxen som riktas mot en annan vuxen och de emotionella/psykiska övergrepp som de barn utsätts för då de används som vapen av den ena föräldraparten mot den andra, beskrivas som FAMILJEVÅLD. Det har författarna som skrivit en stor artikel i sista numret för år 2018 av den mest tongivande psykologiska facktidskriften, Psychological Bulletin, utgiven av APA, American Psychological Association, gjort, se referens nedan:

 Lästips: 2018. Jennifer J.Harman, Edward Kruk, Denise A. Hines. Parental Alienating Behaviors: An Unacknowledged Form of Family Violence. Psychological Bulletin. Vol. 144. No.12. 1275-1299.

 

Ett annat sätt att beskriva föräldraalienation är med begreppet mental kidnappning. Att påverka barn till att grundlöst avvisa en tidigare älskad mamma eller pappa är en form av psykologisk barnmisshandel (child psychological abuse = “harming/abandoning people or things that the child cares about”) enligt de kriterier som finns för denna nya diagnos i 2013 års utgåva av den internationellt använda diagnosmanualen, DSM-5 (s 719, utgiven av American Psychiatry Association). Ytterligare en ny diagnos i DSM-5, ”barn påverkat av kris i föräldrarelationen” (”child affected by parental relationship distress”) beskriver föräldraalienation, dock utan att referera till termen. The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, femte upplagan (DSM-5) är 2013 års uppdaterade upplaga av denna internationellt använda diagnosmanual.

 

 

 

  

EN MODELL MED FEM AVGÖRANDE FAKTORER FÖR ATT FASTSTÄLLA OM DET ÄR BERÄTTIGAT FÖR BARNET ATT INTE VILJA HA KONTAKT MED SIN ENA FÖRÄLDER

 

För att kunna fastställa om ett barns avvisande av en förälder verkligen är oberättigat måste fem faktorer vara uppfyllda, enligt den amerikanska psykologen och forskaren Amy Baker och enligt professor emeritus i psykiatri, William Bernet.

 

För det första:

Barnet avvisar den ena föräldern kategoriskt.

 

För det andra

Barnet har tidigare haft ett kärleksfullt förhållande till den avvisade föräldern.

 

För det tredje:

Bekräftade uppgifter om att den avvisade föräldern på något allvarligt sätt utsatt barnet för övergrepp eller på annat sätt skadat barnet får inte finnas.

 

För det fjärde:

Det går att visa att den av barnet favoriserade föräldern använder sig av olika så kallade alienationsstrategier för att påverka barnet att avvisa den andra föräldern.

 

För det femte:

Barnet manifesterar i sitt beteende att barnet är alienerat.

 

 

ALIENATIONSSTRATEGIER

 Baker och Fine har identifierat olika strategier som används för att skapa ett psykologiskt avstånd mellan barnet och den förälder som stöts ut, dvs. utesluts från barnets liv. Dessa kallas alienationsstrategier och inkluderar att tala illa om den förälder som stöts bort från barnet, att inte tillåta barnet att träffa denna förälder, att övertyga barnet om att denna förälder egentligen inte bryr sig om barnet, eller att denna förälder är dum på olika sätt, och att barnet inte behöver denna förälder i sitt liv, utan får lugn och ro om barnet slipper träffa eller på annat sätt ha kontakt med denna förälder.

Källa: 2014. Amy, J.L. Baker, Paul, R. Fine. Co-parenting with a toxic ex: What to do when your ex spouse tries to turn the kids against you.

 

 17 olika sätt att påverka barnet till att bli avvisande mot den andra föräldern, så kallade alienationsstrategier, som den förälder som tagit kontrollen över barnet, den alienerande föräldern, använder:

  1. Talar illa direkt eller indirekt om den andra föräldern
  2. Begränsar kontakten med den andra föräldern
  3. Lägger sig i barnets kommunikation
  4. Lägger sig i den symboliska kommunikationen
  5. Hotar med att dra tillbaka sin kärlek
  6. Talar om att den andra föräldern är farlig
  7. Tvingar barnet att välja mellan föräldrarna
  8. Talar om för barnet att den andra föräldern inte älskar barnet
  9. Anförtror sig åt barnet
  10. Tvingar barnet att avvisa den andra föräldern
  11. Ber barnet spionera på den andra föräldern
  12. Ber barnet att hålla saker hemliga för den andra föräldern
  13. Kallar den andra föräldern vid förnamn
  14. Kallar styvföräldern för ”Mamma” eller ”Pappa”
  15. Undanhåller viktig information från den andra föräldern
  16. Ändrar barnets namn
  17. Underminerar den andra förälderns auktoritet

 

 

Sarah eller Cecilie?

 

Sarah kallades hon av sin amerikanska pappa, Cecilie av sin norska mamma.

Pappan tog dottern till USA, fick dottern att tro att mamman inte brydde sig om henne, tills dottern en dag fann sin bild på en mjölkförpackning. Det var hennes mamma som efterlyste sin dotter. En lång väg mot återförening inleddes. På Youtube finns en sevärd dokumentärfilm. Där får man också se hur dottern söker upp sin åldrige far, då han flyttat till Jerusalem. Han förstår då fortfarande inte att han gjort fel mot dottern. Men hon har försonats med sitt öde.

 

Tips: Se Youtubefilmen Sarah Cecilie, 39 minute version, publicerad den 10 mars 2017 av

Action Against Abduction.

 

 

 

ALIENATIONSBETEENDEN HOS BARNET

 

Åtta manifestationer som resultat av påverkan på barnet att oberättigat avvisa en tidigare älskad förälder, s.k. föräldraalienation, har identifierats av ett flertal forskare, först i publicerad form sammanfattade av den avlidne barnpsykiatern Richard Gardner:

 

  1. Kraftigt nedvärderande av den avskilda föräldern,
  2. Vaga och ofta absurda rationaliseringar för detta nedvärderande,
  3. Brist på ambivalens,
  4. ”Oberoende tänkar-fenomenet”, dvs. barnet tror att det är barnets egen vilja att inte ha kontakt,
  5. Reflexmässigt stöd till den förälder som tagit kontrollen över barnet,
  6. Hänsynslös behandling av den avskilda föräldern utan ånger eller skuld,
  7. Närvaro av lånade ord och scenarier, och
  8. Spridning av fientligheten till den avskilda förälderns hela familj

 

Resultatet av denna påverkan, ibland kallad hjärntvätt, är i de svåraste fallen ett totalt avvisande och identifikation med den förälder som tagit kontrollen över barnet, ibland kallad ´gisslantagaren.´ Det har jämförts med Stockholmssyndromet, där de som tagits som gisslan identifierade sig med bankrånarna som tagit dem som gisslan. Om detta gjorde de ansvariga operasångarna för Vattnäs konsertlada sommaren 2018 en intressant opera som belyser hur det är att vara gisslan och att just komma att identifiera sig med gisslantagarna: Norrmalmstorgsdramat – att dö på sin post

 

De åtta manifesterade alienationsbeteendena har sammanförts av Steven Miller, till fem kriterier efter förebild i den internationellt använda diagnosmanualen, DSM

 

Steven G. Miller: Tabell . Alienationskriterier för bedömning av ett starkt alienerat barn. 

Kriterium, C  Beskrivning

 

C1                  Barnet ger uttryck för orimliga negativa uppfattningar, känslor, och/eller             beteenden om den avvisade föräldern, så som ilska, fientlighet, hat och/eller                 rädsla, som är signifikant oproportionerligt i förhållande till barnets aktuella  upplevelse med denna förälder och det finns ett konsistent (sammanhängande) mönster av nedsvärtande för vilket barnet ger endast svaga, triviala, bagatellartade, och/eller absurda förklaringar.

 

C 2                 Barnet ger uttryck för synpunkter om föräldrarna som påminner om en               patologisk kluvenhet, så som en markerad brist på ambivalens och/eller ett    reflexartat stöd till den favoriserade föräldern i nästan vilken konflikt eller diskussion som helst.

 

C 3                 Barnet deltar i grym eller elak behandling av den avvisade föräldern och det       finns litet eller inget uttryck för skuld eller samvetskval gällande denna dåliga        behandling.

 

C 4                 Barnets sätt att tala låter förstå att barnets uppfattningar har otillbörligt             påverkats av den favoriserade föräldern, så som detta visas i valet av ord,   syntax eller andra parametrar.

 

Antingen C4-A

Barnet uttrycker meningar, återger händelser, eller kritiserar på andra sätt          den icke favoriserade föräldern på ett sätt som är antingen åldersinadekvat eller osannolikt och som nära överensstämmer med  uppfattningar och attityder hos den favoriserade föräldern.

 

Eller C4-B

i tillägg och i överensstämmelse med C4-A, barnet, utan att bli hjälpt på              traven av en utredare eller någon annan, försäkrar, frivilligt eller spontant, att han eller hon uttrycker sina egna negativa uppfattningar eller känslor om den     avvisade föräldern och att han eller hon inte har blivit påverkad av någon     annan.

 

C 5                 Barnet uttrycker genom handlingar eller ord antingen fientlighet mot, eller         avvisar vänner och/eller familj till den icke favoriserade föräldern, och                     barnet hade tidigare en god relation till dessa individer.”

 

Källa: 2013. ”Clinical Reasoning and Decision-Making in Cases of Child Alignment”, sid 36 i 2013. Baker, A. Sauber, J.L. Richard, S.  (eds.). Working with alienated children and their families, min övers.).

 

 

Barnet ska inte ställas inför att välja en av sina föräldrar – barnet behöver båda

 

Allmänna Barnhuset har sedan flera år på regeringsuppdrag ett samverkansprojekt för att så tidigt som möjligt ge stöd till föräldrar att samverka för sina barns bästa intressen. Ett kunskapsstöd har utgivits, som ger både kunskap och inspiration. Inledningsvis konstateras: ”Barn far illa när föräldrar inte kommer överens efter separation.”

 Lästips:  2018. Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Kunskapsstöd. Samverkansteam.

 

 

Amy Baker och hennes psykologkollega Katherine André har utvecklat ett pedagogiskt program för gruppsamtal i skolan kallat I DO NOT WANT TO CHOOSE, som kan användas för barn som lever med föräldrar som är på väg att separera, eller redan har separerat. Barnen lär sig genom detta program att tänka kritiskt och att lyssna till sina hjärtan och få råd om hur de kan söka stöd, se referens nedan:

Katherine Andre. I don´t want to choose: How middle school kids can avoid choosing one parent over the other.

 

Boken, eller snarare broschyren, syftar till att hjälpa barn med separerade föräldrar, eller med förälder som är på väg att gå ifrån varandra, att stå emot pressen att avvisa sin ena förälder för att göra den andra föräldern tillfreds.

Barnen tränas i grupper ledda av pedagoger i olika strategier utifrån 17 presenterade situationer. Strategierna som presenteras:

 

Tänk själv!

Granska dina möjligheter!

Lyssna till ditt hjärta!

Använd din förmåga att klara av saker!

 

Situationerna (motsvarande de 17 olika alienationsbeteendena, se ovan) är t.ex:

  • En av dina föräldrar kallar den andra föräldern vid förnamn hellre än ”mamma” eller ”pappa”.
  • En av dina föräldrar ser ledsen, arg eller sårad ut när du ger dig iväg för att vara med den andra föräldern.
  • En av föräldrarna tillåter dig att välja om du vill vara med den andra föräldern.
  • En av dina föräldrar kallar din styvförälder för ”mamma” eller ”pappa” och föreslår att du ska göra detsamma.

 

 

BARNETS VILJA?

Juridikprofessor Johanna Schiratzki har uttalat sig mot att låta barnets vilja vara avgörande i vårdnadstvister, hon skrev:

                      ”I enlighet med vad som anförts i motiven, men i motsats till HDs praxis, bör        t.ex. barnets vilja inte tillmätas betydelse om barnet utsatts för påtryckningar              att välja en förälder. Iakttas inte en sådan försiktighet, kan lagstiftningen om      barnets vilja leda till att barnet regelmässigt utsätts för påtryckningar att ta    parti för endera föräldern. Det i sin tur betyder att fokus kommer att ligga på      barnets val av förälder, inte på barnets fria önskningar och situationen i stort.”                      ( 1997. Vårdnad och vårdnadstvister, s 356.)

 

I förarbetena till art. 12 i barnkonventionen betonas vikten av att barnet fritt får uttrycka sin mening. Det betyder att barnet ska befinna sig i en situation där barnet varken är utsatt för påverkan eller känner sig pressat att säga det som förväntas av de vuxna som barnet är beroende av.

 

I prop. 1994/95:224 återfinns följande uttalande;

”Vad som är barnets verkliga vilja kan dock vara svårt att veta. Barnet kan på olika sätt

påverkas till att ha en viss inställning och barnets inställning kan förändras från dag till dag.

Det är därför viktigt att det som barnet ger uttryck för bedöms med sakkunskap och med

hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet. En vårdnads- eller umgängestvist

innebär en stark känslomässig påfrestning för de inblandade. Även andra mål och ärenden

som berör ett barn kan vara känsliga. Det har i många sammanhang framhållits att ett barn

aldrig får pressas till att uttrycka en åsikt eller till att ta ställning för någon av föräldrarna

mot den andra. Regeringen instämmer helt i detta.”

 

Detta har upprepats med likartade formuleringar utgående från FN:s Barnrättskommittés kommentar (2009) till barnkonventionens artikel 12. Se t.ex. i Se barnet. SOU 2017:6, sid 284, där särskilt paragraf 22 i kommitténs kommentar beaktats.

 

Denna paragraf avslutas med dessa ord:

the child has the right to express her or his own views and not the views of others.

 I översättning:

Barnet har rätten att uttrycka sina egna åsikter och inte andras.

 

I propositionen 2009/10:232, sid 13 anges:

”Man bör i såväl inhämtandet av barnens åsikter som i bedömningen av hur de ska användas ta hänsyn till barnets situation, ett barn kan till exempel hamna i en svår lojalitetskonflikt.”

 

 

 

Barn är lättpåverkade

Det behövs inga uttalade åsikter för att barn ska veta vad de vuxna runt dem förväntar sig av dem. Det räcker med blickar, tystnad, hummanden, ansiktsuttryck, tonfall, gester med mera.

Stephen Ceci och Maggie Bruck har genomfört en lång rad experiment med barn i naturliga situationer, t. ex i förskolan, under ett barnläkarbesök, referens, se nedan:

Källa: 1995. Stephen Ceci och Maggie Bruck. Jeopardy in the Courtroom. A Scientific Analysis of Children´s Testimony, American Psychological Association, Washington.

 

Dessa suggestibilitetsexperiment med barn i kombination med experiment med vuxna i naturliga situationer som utförts av minnesforskaren Elisabeth Loftus visar att minnet inte bara kan omformas; också minnen av sådant som aldrig har hänt kan skapas. Detta kallas falska minnen.

Källa: 1994. Loftus, E, Ketcham, K. The Myth of Repressed Mamories. False Memories and Allegations of Sexual Abuse.

 

Falska minnen av en förälder och av dumma saker en förälder påstås ha gjort kan lätt formas då barnet lever avskild från den ena av sina föräldrar, eller från bägge, och påverkas av uppgifter om föräldern baserade på omgivningens oftast allt igenom negativa mentala bilder av dessa föräldrar. Det krävs kunskap för att identifiera barnets utsatta situation.

Richard Warshak har med praktiska tips beskrivit hur situationen kan hanteras.

Lästips: 2015.  Richard Warshak. Parental Alienation: Overview, Management, Intervention, and Practice Tips. Journal of the American Academy of Matrimonial Lawyers, 2015:28.

 

Barn kan lätt påverkas så att de själva börjar tro att den förälder de avskilts från är dum och/eller har gjort dumma saker och är farlig. Barnen uttalar sig då oftast, som om det rör sig om deras egen mening, att de inte vill träffa, eller ha någon kontakt med sin mamma eller pappa. Detta tenderar att tolkas som barnens genuina vilja.

 

”Jag vill inte träffa mamma/pappa

för hon/han är bara dum”.

 

Barnet har rätt att säga så, och de vuxna ska lyssna till barnet. STÄLL DIG FRÅGAN:

SKA SOCIALTJÄNSTENS OCH FAMILJERÄTTENS UTREDARE OCH DOMSTOLENS LEDAMÖTER LÅTA DET SOM UPPFATTAS VARA BARNETS VILJA STYRA DERAS BESLUT?

Ofta är det i början av processandet om vårdnad, boende och umgänge, som en förälder talar negativt om den andra föräldern och upprepar att barnet inte vill träffa den andra föräldern. Längre fram i processen är det andra runt barnet, som t.ex. en skolkurator, en BUP-psykolog, eller en lärare som intygar att barnet väldigt tydligt sagt att mamma/pappa bara är dum, har gjort något dumt, att barnet är rädd för denna förälder, eller att barnet absolut inte vill träffa denna förälder. En tydlig påverkan förstärks då ytterligare och cementeras när förälderns påverkan inte avslöjas.

FRÅGA: BLIR DET MERA SANT ATT DET RÖR SIG OM BARNETS GENUINA VILJA AV DESSA INTYGANDEN?

Den som samlar in vittnesintygandena är oftast samma föräldrapart som i början av processen påstått att barnet inte ville ha kontakt med den andra föräldern.

 

 

Bedömningsmetod som inkluderar att träffa det avvisande barnet, dvs. barnet som säger ´JAG VILL INTE träffa mamma/pappa´, tillsammans med den avvisade föräldern

Över västvärlden sveper en våg av att låta beslutsansvaret i tvister om vårdnad, boende och umgänge lämnas över till barn, utan mognad eller referensramar att förstå innebörden av ansvaret att välja en av sina föräldrar framför den andra. Barnpsykiatern Dr. Kirk Weir, verksam inom NHS (National Health Service) som konsult i 35 år, har granskat det som i England och Wales är obligatoriskt att fastställa som vägledning i alla beslut rörande barn. Det sammanfattas med uttrycket ”barns önskningar och känslor.”

Dr. Weir berättar om när han började sitt arbete som privat expert med separerade föräldrar (min övers.):

”Jag slogs av häpnad över intensiteten i hatet och känslorna, och det extrema förtalet av en tidigare partner och det totala motståndet mot idén att föräldern som inte hade boendet skulle ha något positivt att bidra med gällande deras barns gemensamma framtid. Jag mötte trevliga barn som var fulla av rädsla och avsky för en förälder som de förmodligen hade  älskat i ett tidigare skede av sina liv. Dessa barn var totalt motståndare till idén att ha någon som helst kontakt, direkt eller indirekt. De var oförskämda och avvisande till den ena av sina föräldrar och alla släktingar på den förälderns sida. De vägrade ofta att ta emot kort eller presenter och slet sönder dem eller slängde dem i soptunnan. När jag diskuterade möjligheten till ett kontaktbesök reagerade barnen som om de var rädda för sina liv…

I början var jag så bekymrad över barnens visade obehag och den extrema föräldrakonflikt som de utsattes för, att jag inte insisterade på ett kontaktbesök. Det var ett misstag…

 

Ett fall

En pojke 7.5 år gammal och en flicka 5.5 år gammal vilkas föräldrar varit separerade i 3 år. Kontaktsvårigheter började genast och när jag mötte dem hade barnen inte haft umgänge med sin pappa under 2. 5 år. Mamman motsatte sig kontakt utifrån att hon följde barnens önskningar och de vara arga på sin pappa, var rädda för honom och inte önskade se honom.

Kirk Weir berättar hur starkt barnens och mammans motstånd var vid deras första kontakt då han förordnats som expert. Så småningom, gick mamman med på att han fick träffa barnen i hennes närvaro. Han berättar:

”Flickan vägrade att svara på enkla frågor och gömde sitt ansikte. Pojken svarade med en tyst, ängslig röst. …Han visste inte varför jag kommit på besök. Jag sade att det handlade om en oenighet mellan hans föräldrar och förklarade domstolens roll när föräldrar inte kan bestämma vad som är bäst för deras barn. Jag sade att oenighet fanns mellan hans pappa som ville träffa honom, eftersom han älskar honom, och hans mamma som inte var säker på att det var en så bra idé. Mamman avbröt mig för att säga att, om det inte var för hennes barns starka känslor, så skulle hon önska kontakt…

 

Flickan vägrade tala med mig, men då jag skulle lämna dem sa hon: ´mamma sa att vi inte behöver gå om vi inte vill.´

Följande min standardmetod för bedömning hämtade jag följande dag upp barnen från skolan med deras ombud och körde dem till kontaktplatsen. Barnen togs in i ett rum där pappan väntade. Flickan drog sig genast tillbaka och sa att hon var rädd. De vägrade gå in i det rummet igen och installerades i ett annat rum och uppmuntrades att spela spel. När de väl var inne i spelen fördes fadern in. Båda barnen tittade bort. Efter en stund gick pojken med på att hans pappa skulle få bli delaktig i ett spel, han tittade mer och mer på honom och svarade. Han började le. Inom tre kvart hade flickan gått med på att vara med. Barnen blev livliga och glada och talade om hemmet och sina minnen av det förflutna. Hela besöket, inkluderande upphämtning och resor tog 3-4 timmar.

 

När vi kom tillbaka berättade pojken för sin mamma att han hade tvingats leka med sin pappa. Mamman blev upprörd och frågade upprepat om han hade kissat på sig. När jag förklarade vad som hade hänt blev hon arg. Hon kunde inte föreställa sig att barnen någonsin skulle vilja se honom. Regelbunden kontakt återinfördes men svårigheterna kvarstod och fallet löstes med att pappan tilldelades vårdnaden.”

 

Av 58 barn som vägrade kontakt med sin ena förälder var det 34 som vid första besöket fick en bra eller rimligt bra kontakt med föräldern de vägrat ha kontakt med. 24 barn vägrade besök eller förblev avvisande under besöket. Det betyder att när det påbjöds att en kontakt skulle ske fann de avvisande barnen sig i det – och de tyckte till och med om det.

Deras försäkringar om att deras önskningar och känslor var att inte ha kontakt visade sig således vara extremt otillförlitliga, konkluderade Dr. Weir.

Till slutsatserna i denna studie hör att återföreningen lättare blev lyckosam för de yngre barnen, för barnen under fem års ålder i samtliga fall. För barnen över åtta år var det 40 % som återetablerade en kontakt vid första besöket. Referens, se nedan:

Lästips: 2011. Kirk Weir. Intractable contact disputes – the extreme unreliability of children´s ascertainable wishes and feelings (Based on lectures given to the Judicial Studies Board 2010-11). Family Court Journal. Vol. 2. No. 1. 2011.

 

 

Oförsonlig fientlighet

 De flesta tänker nog att det väl inte kan vara så att det är den ena förälderns vilja att vända barnen mot den andra föräldern. Men det är just så det kan vara. I allt flera fall i det växande antalet familjemål rör det sig om vad den danske domaren Svend Danielsen har kallat oförsonlig fientlighet. Han menar att sådan fientlighet som barnen inte kan undgå att dras in i  eller sexuella övergrepp/misshandel , utgör de två huvudskälen för en domstol att anförtro barnets vårdnad och boende till den ena föräldern.

Lästips: 2004. Svend Danielsen. Foreldres pligter. Börns rettigheter. Et sammenlignende studie af engelsk, skotsk og australsk börnlovgivning samt canadiske overvejelser, med  tanker om mulige inspirationer for nordiske reformer. Nord 2004:2. Nordisk Ministerråd, Köbenhavn.

 

 

FRÅGA: HUR SKA EN UTREDARE ELLER EN DOMARE KUNNA VETA NÄR DET ÄR OFÖRSONLIG FIENTLIGHET?

Det finns många varningsklockor. En mycket tydlig varningsklocka är ensidiga anmälningar och inlagor med bara negativa uppgifter om den andra föräldern. Verkligheten har gråskalor. En människa är inte antingen svart eller vit.

 

En annan varningsklocka är när en pappa med gemensam vårdnad påstår att mamman har psykiska problem eller är psykiskt sjuk och att barnet behöver skyddas från henne hos honom, eller i ett familjehem/fosterhem. Detta utan att det finns något som bekräftar att mamman skulle vara skadlig för barnet, eller en diagnos ställd av en därför kvalificerad person.

 

Ytterligare en varningsklocka är när en mamma med gemensam vårdnad påstår att pappan misshandlat barnet, eller uppträtt sexuellt gränsöverskridande, så att barnet behöver skyddas från honom hos henne. Även detta utan att det finns något som bekräftar att pappan skulle vara skadlig för barnet.

 

Tyvärr är det som händer efter att barnet blivit avståndstagande och rädd för sin ena förälder, efter att pappan anmält oro för att mamman är psykiskt störd , eller efter att en mamma anmält att pappan utsatt barnet, att barnet anses vara i behov av skydd från den påstått farliga/dumma föräldern.

 

Under tiden barnets avvisande eller anklagelserna utreds har barnet, enligt praxis, inte kontakt med den avvisade föräldern, som barnet anses behöva skyddas från.  Då kan barnet påverkas att införliva den oförsonligt fientliga förälderns svartvita omvärldsbild. I de svåraste fallen kan det uppstå en obrottslig lojalitet till den förälder som utger sig för att vara den som skyddar barnet mot den andra föräldern. Barnets familjehistoria görs om och barnet blir kategoriskt avvisande till den tidigare älskade mamman/pappan. Det är mycket svårt för barnet att stå emot en sådan massiv påverkan.

 

FRÅGA: VAD BETYDER DET ATT VÄRNA BARNETS RÄTTIGHETER I EN SÅDAN SITUATION?

ÄR DET ATT HÄVDA KONTINUITETSPRINCIPEN OCH LÅTA STATUS QUO RÅDA?

 

 

 

 

Barnets situation hos den förälder som anses dum/farlig kan svårligen utredas efter avskiljandet – risken är stor att det är effekterna av avskiljandet som då utreds

 

Det som också händer är att de som utreder omöjligen kan utreda barnets situation innan avskiljandet. Utredarna utreder i själva verket effekterna av de ingripanden som gjorts.

 

Kunskapen som finns om risker för barn att fara illa om de förlorar en förälder av annat skäl än att föräldern dör, måste vägas mot den risk som kan bedömas för barnet att ha kontakt med en förälder (eller båda som i ogrundade placeringar i s.k. samhällsvård) som det anses att barnet behöver skyddas mot.

 

Att barn far illa av ogrundade avskiljanden från en tidigare älskad mamma eller pappa, innebär att de kan få depression med flera psykiska störningar, samt nedsatt immunförsvar, skolproblem, eller hamna i drogberoende, kriminalitet, extremism, och att risken för självmord ökar.

 

I en sådan nödvändig jämförande riskbedömning måste också hänsyn tas till barnets fundamentala behov, och till barnets lagliga och mänskliga rätt till familjeliv. Sådana adekvata riskanalyser görs inte i dag av socialtjänstens handläggare vilka regelmässigt ansvarar för utredningarna som görs. Detta medför att domstolarna får ett undermåligt underlag för sina livsavgörande beslut om barnens framtid.

 

 

Utblick mot Australien

 I Australien hävdar organisationen ”For Kids Sake”, med sin ordförande, David Curl, fil.dr och filmare, att tvister om vårdnad, boende och kontakt för barnen med sina föräldrar, i möjligaste mån, bör avgöras utan domstolsinblandning. I sitt svar i november 2018 på ett nytt lagförslag rörande familjerätt sammanfattar Curl vad som är bra, t.ex. satsningar på utbildning för att skydda barnen från de olika risker som finns i samband med föräldrarnas separation och familjevåld. Ytterligare exempel, bland flera, som framhålls som goda förslag, är att den australiensiska regeringen ska finansiellt understödja regionala och lokala hälsocentraler för att hjälpa barn och familjer i samband med separation/skilsmässa med bl.a. rådgivning och utbyggd medling.

Det som framhålls som mest riskfyllt i det nya australiensiska lagförslaget – utifrån barnets bästa intressen – är:

  1. Tron att rättssystemet erbjuder de bästa lösningarna.

Inom rättssystemet erbjuds varken förebyggande eller behandling; värre, det kan faktiskt eskalera problemen och öka riskerna för barnen att fara illa.

 

  1. Tron att barnen skall involveras mer.

Att göra barn ännu mer delaktiga än nu i det fientligt eskalerande tvåpartssystem som tillämpas inom familjerätten skulle öka riskerna för skada, övergrepp och trauma.

 

  1. Fortsatt sekretess.

Formuleringarna som omöjliggör en noggrann undersökning av familjerättssystemet skadar barnen mer än det som uppnås med de förmodade fördelarna.

 

  1. Frånvaron av ett evidens-baserat angreppssätt.

I stället för att bygga förslag på vetenskapligt framtagna bevis om vad som bäst gagnar barnens hälsa och utveckling, används ett akademiskt legalt perspektiv med citat och antaganden som stödjer ett sådant.

 

Lästips: 2018. For Kids Sake. Childhood Matters II: Towards an evidence-based approach to family law & healthier, safer ways of addressing risks, harm and trauma to children from family separation and family violence.

Response to Australian Law Reform Commission. Discussion PaperDP86. forkidssake.org.au

 

 

 

 

 

Inspirerande erfarenheter för att hantera tvister om vårdnad m.m. inom rättssystemet från Tyskland – Cochem-modellen

 

En samverkansmodell med en domare som regissör för att snabbt åstadkomma att de involverade barnen får ha vardaglig kontakt med båda sina föräldrar, utvecklades för ca 20 år i Cochem i Tyskland. En domare, en advokat och en psykolog/medlare  lade under flera års arbete i form av samtal med kollegor grunden för denna modell, där endast bekräftade sakuppgifter tillåts kommuniceras och alla har som mål att barnen inom en på förhand begränsad kort tid ska ha vardaglig kontakt med båda sina föräldrar. Om en av föräldrarna motarbetar barnens kontakt med den andra föräldern får de av domaren veta att det inte är förenligt med barnens bästa intresse och att om inte beteendet förändras riskerar denna förälder att förlora vårdnaden. En av dem som lade grunden för denna modell, Ursula Kodjoe, har sammanfattat:

 

Reglerna har ändrats; ´vinnaren´ brukade vara den förälder som bäst lyckades   förtala den andra föräldern med stöd av sin advokat –  det var en negativ tävlan mellan föräldrar som var motparter.

 Nu är vinnaren och den bästa föräldern den som respekterar och stödjer  barnens relation med den andra föräldern –  det är en positiv tävlan mellan samverkande föräldrar.

 De verkliga vinnarna är barnen.”

 

Källa: 2018. Ursula Kodjoe. From the Practise of Cochem to the Consensus Model. A presesentation at the PASG2018 conference in Stockholm. Parental Aleination – What is it? What can be done about it?

 

 

I nuvarande system – barnen hamnar i en sektliknande situation

 Den amerikanska psykologen och forskaren Amy Baker har liknat en förälder som hindrar barnets kontakt med den andra föräldern vid en sektledare.

Mina dryga 25 års erfarenheter med att utreda och forska om komplicerade vårdnadstvister visar att det som händer ett barn som utan berättigad anledning hindras från att ha kontakt med en förälder är just jämförbart med den påverkan människor som blir sektmedlemmar utsätts för. Det kan sammanfattas som att barnet fråntas sin egen vilja.

Det är mot denna bakgrund relevant att hänvisa till en amerikansk psykolog och forskare, som under sitt liv mötte mer än 3000 medlemmar i olika sekter som hon studerade. Hon sammanfattade de kriterier som krävs för att skapa en atmosfär där någons tankar kan påverkas och förändras, dvs. det som kan sammanfattas som en tankereformeringsprocess. Det är det som barn i de allvarliga fallen av föräldraalienation utsätts för: och som gör att de efter en sådan genomgången tankereformering inte kan hysa en egen genuin vilja.

  • Håll personen omedveten om att det finns en agenda att kontrollera eller förändra personen.
  • Kontrollera tiden och den fysiska omgivningen (kontakter, information)
  • Skapa en känsla av maktlöshet, rädsla och beroende
  • Undertryck gammalt beteende och attityder
  • Ingjut nytt beteende och attityder
  • Presentera ett slutet logiskt system

Källa: 2003. Margaret Thaler Singer: Cults in our midst. The continuing fight against their hidden menace. Foreword by Robert Jay Lifton

 

I detta system görs barnets livshistoria om och en fiktiv svart-vit värld utvecklas; den ena föräldern och de som tycker som den föräldern är allt igenom bra, och den förälder som barnen påverkats att tro att de inte vill ha kontakt med, samt alla som hör ihop med denna, är allt igenom dåliga.

De påverkade barnen, liksom sektmedlemmarna, kan inte hysa en egen vilja, men tror att det är deras egen vilja att vara kvar i sekten eller med den förälder som tagit kontrollen över dem, och denna förälders allierade, och göra det som sektledaren eller den alienerande föräldern och grupptrycket i detta slutna system kräver.

 

Då en övergrepps-situation för barnet identifierats brukar consensus råda om att barnet snarast ska få hjälp att komma ur denna övergrepps-situation.

I en situation av otillbörlig påverkan, en tankereformering, eller med ett annat ord hjärntvätt, en beteckning som användes i en omfattande studie *av 700 separerade familjer, är det fråga om en övergrepps-situation.

 

*1991. Clawar, S.S., Rivlin, B.V. Children held hostage. Dealing with programmed and brainwashed children, American Bar Association, Chicago, Illinois. Ny utgåva baserad på ännu flera familjer som följts, sammanlagt drygt 1000, publicerades 2013.

 

 

 

Utan egna möjligheter till korrigeringar genom egen kontakt med den förälder som barnet oberättigat avskilts från tar barnet till sig sin omgivnings negativa uppfattningar, och utvecklar föreställningar om den avskilda föräldern som dum eller t.o.m. farlig. En sådan påverkan, utan egen vardaglig kontakt med båda föräldrarna, leder i de svåraste fallen till att barnet själv uttalar att barnet inte vill träffa sin mamma/pappa. Det är en mycket allvarlig varningsklocka om att barnet far illa, eftersom inget barn utan mycket starka skäl väljer bort en förälder från sitt liv.

 

Att barnet inte visar empati för denna förälder, utan en obrottslig lojalitet med den förälder som bundit barnet till sig och tagit kontrollen över barnet, ofta med motiveringen att barnet behöver skyddas, hör till denna allvarliga varningsklocka, liksom den svart-vita omvärldsbild barnet ger uttryck för genom att reflexmässigt välja bort inte bara en mamma eller pappa utan allt och alla som inte hör till den favoriserade föräldern, trots att barnet tidigare hade bra relationer med dessa personer.

 

Att i en situation, med dokumenterat ogrundat avskiljande och påverkan på barnet, ta barnets uttalade vilja till en socialsekreterare, som utgångspunkt för att befästa status quo innebär ett svek mot barnet. Barn kan inte, trots att de uppfattas som mogna och bestämda, ta ett välinformerat beslut om de ska eller inte ska ha en relation med en förälder, och påläggas ansvaret att ”välja” bort sin pappa eller sin mamma.

Ett sådant ansvar bör inte påläggas ett barn. Som jag ser det innebär det att vuxenvärlden abdikerar från sitt vuxenansvar och kränker barnets rätt till familjeliv.

 

 

  

KAN BARNET FÅ HJÄLP ATT ÅTERFÖRENAS MED EN MAMMA ELLER PAPPA SOM UTAN RIMLIG GRUND AVSKILTS FRÅN BARNET?

I Kroatien är emotionella övergrepp, som kan ses som en annan benämning för psykiska övergrepp, olagliga; den förälder som gör sig skyldig till emotionella övergrepp på sitt barn, det som är innebörden av föräldraalienation, kan lagföras för denna kriminella handling, berättade professor Gordana då the European Association of Parental Alienation Practitioners, EAPAP, konstituerades i Prag i juli 2017. Kontaktperson: Karen Woodall.

I Brasilien och i Rumänien är det också kriminaliserat att utan saklig grund avskilja barn-förälder och påverka barnet att själv ta avstånd från en tidigare älskad mamma/pappa som inte behandlat barnet illa.

I ett växande antal domar, globalt sett, men också i en del svenska domar, kan noteras att det ibland händer att vårdnaden förs över till den förälder som förstår att barnet behöver ha kontakt med båda sina föräldrar för sin egen skull. Ett exempel är Svea hovrätts dom från den 1 februari 2019 i mål nr T 11396-17 (se kommentar på www.avskildabarn.se den 13 februari 2019 med rubriken ”Svea hovrätts dom – en vinst för barnen”.)

Svaret på frågan i rubriken ovan är ja. Det bästa och enklaste är när domstolarna hjälper barnet genom att besluta om temporärt eller permanent boende för barnet hos den förälder som visat att han/hon förstår att barnet behöver få ha kontakt med båda sina föräldrar. Också den förälder som alienerat barnet behöver stöd och rådgivning om hur barnet skadas av en uteslutning av den andra föräldern från barnets liv. I vissa fall är den förälder som uteslutit barnets andra förälder från barnets liv så allvarligt personlighets-störd att denna förälder inte kan låta bli att fortsätta påverka barnet att ta avstånd från den andra föräldern. I de fallen behöver barnen skyddas från denna psykologiska misshandel, och av den grunden få sitt boende och sin dagliga omvårdnad av den förälder som barnet uteslutits från och påverkats att ta avstånd från.

 

De återföreningsprogram som finns har haft växlande framgång. Linda Gottliebs konfrontativa Turning Points (New York) har enligt intern utvärdering visat goda resultat.

Kathleen Reays återföreningsprogram i Canada kallat Family Reflections kom av sig i utvecklingen på grund av att Dr. Reay blev sjuk.

Ett program som utvecklats under många år av psykologen Randy Rand, ursprungligen använt för barn som förts bort till annat land, är det pedagogiska programmet kallat Family Bridges.

Det har nyligen utvärderats av psykologen Richard Warshak. Utvärderingen omfattar 83 allvarligt alienerade barn som hade oberättigat avvisat sin ena förälder i 3-4 år innan de genom domstolsorder och poliseskort kom till fyra dagars internatvistelse med den förälder de avvisat. Barnen rapporterade att de behandlats väl och med respekt av workshop-ledarna. Beroende på hur man mäter resultatet kom 75-96 % över sin alienation – och återförenades med den förälder de tidigare kategoriskt avvisat. 8 % höll fast vid sin ovilja och var negativa till workshopen.

Källa: 2018. Richard A. Warshak. Reclaiming Parent-Child Relationships : Outcomes of Family Bridges with Alienated Children. Journal of Divorce & Remarriage.

Link: https://doi.org/10.1080/10502556.2018.1529505

 

Samma författare har skrivit en översiktlig artikel om varför det hittills varit svårt att få gehör för allvaret i de skador som föräldraalienation orsakar.

Lästips: 2015. Richard Warshak. Ten Parental Alienation Fallacies That Compromise Decisions in Court and in Therapy. Professional Psychology: Research and Practise. Vol.46. No. 4. 235-249. Copyright 2015 American Psychological Association.

 

I England, på London Separation Clinic arbetar Karen och Nick Woodall också med att hjälpa alienerade barn att återförenas med den förälder de uteslutits från, efter att en domstol fattat beslut om icke kontakt mellan barnet och den förälder som påverkat barnet att avvisa och utesluta den andra föräldern från kontakt med barnet.

 

 

 

Några frågor att fundera över

 

I den löpande texten finns frågor, skrivna med stora bokstäver, insprängda här och var. Här ytterligare några förslag till frågor:

 

  • Är omplacering av barnet hos endast den ena föräldern därför att barnet säger att det inte vill ha kontakt med den andra föräldern rätt åtgärd i ett barnperspektiv?

 

  • Vad är det som är ”vård” i att ta barn från barnets föräldrar och familj till en främmande familj? Dvs. det som placering i så kallad samhällsvård innebär?

 

  • Vilar dessa omplacerings- och placeringsbeslut på utredningar som går att lita på, dvs. gjorts på ett tillförlitligt och rättssäkert sätt med iakttagande av gällande lag?

 

 

Har du frågor om något du tycker är oklart eller vill ha ytterligare referenser är du välkommen att kontakta lenahellblomsjogren@gmail.com