2020-03-02 Lena Hellblom Sjögren, filosofie dr, legitimerad psykolog

 

År 1991utredde jag min första komplicerade vårdnadstvist. Där fanns också

sexualbrottsanklagelser från den ena föräldern, i detta fall mamman, riktade mot den andra

föräldern, barnens pappa.

1990/91 hade jag gått en ettårig postdoktorutbildning på Stockholms universitet

tolkningsmetodik och vittnespsykologi. Aggressiviteten, den oförsonliga fientligheten, viljan att

utesluta pappan från barnens liv – med användande av barnen, som då var förskolebarn  – var

jag helt oförberedd på. Det var något helt nytt för mig att ena föräldern ville ha egen kontroll

över barnen, och till varje pris ville ha bort den andra föräldern från barnens och sitt liv, som

hon ville leva med  – i evig fördömelse av deras pappa, som barnen tyckte om.

 

Något namn för de observationer jag gjorde, hade jag inte, men jag kunde konstatera att

barnen tog stor skada. Det jag i närtid såg var att de skadades psykiskt, att de blev osäkra på

sig själva och rädda.

När jag följde upp vad som hänt dem, visade det sig att ett av syskonen hade fått

ovanliga allvarliga fysiska symtom, och att ett annat levde kvar med vanföreställningar och ett

kategoriskt avvisande av sin pappa  – och morfar till eventuella  egna barn försäkrade hon.

 

Med modern datortomografi kan  barndomstraumata som att plötsligt fråntas sin ena förälder

spåras i hjärnan, se Martin Teicher (2002)  ”Scars that Won´t Heal: The Neurobiology of Child

Abuse”, Scientific American 286 (3):68-75.

 

Nu, efter snart 30 år, vet jag att de aggressionshandlingar mamman riktade mot pappan med

användande av barnen som hon påverkade till att hata och avvisa sin pappa, en pappa som

inte utsatt barnen för några övergrepp, eller någon vanvård, har ett namn: föräldraalienation.

 

Beteckningen för de olikartade, inte sakligt grundade och märkliga symtomen i barnens

beteenden  som barnpsykiatern Richard Gardner myntade var föräldraalienationssyndrom

(på engelska PAS= Parental Alienation Syndrome). Vid den tiden då han med sin medicinska

bakgrund ansåg att syndrombeteckningen var naturlig att använda, var det flera andra, med

annan yrkesbakgrund, som i USA  parallellt gjort likartade observationer: barn som älskade en

mamma/pappa ville plötsligt inte, ofta i samband med att föräldrarna gick isär, träffa denna

förälder, talade illa om den, och ville  inte heller ha något att göra med något eller någon som

kunde förknippas med denna förälder. Dessa barn uppvisade ingen ambivalens och inget

dåligt samvete för att de behandlade en tidigare älskad förälder hatiskt.

De åtta typiska beteendena för barn i sådana situationer, som Gardner beskrivit,  bekräftades

gång på gång empiriskt av andra i många länder. De har nu också vetenskapligt visat sig

hållbara som utmärkande för barn som påverkats att ta avstånd från en mamma eller pappa,

utan att barnens avvisande kan förklaras med att denna förälder skadat dem.

 

Under paraplyorganisationen Parental Alienation Study Group, PASG, arbetade vi

internationellt för att få WHO, som utarbetar International Classification of Diseases, ICD, och

APA, American Psychiatric Association, som utarbetar DSM, Diagnostic and Statistical Manual

of Mental Disorders, att inkludera den skadliga påverkan av barn som resulterade i att dessa

barn, i de allvarligaste fallen, förlorade sin mamma eller pappa i många år, eller för hela livet.

 

När DSM 5 gavs ut år 2013 fanns två nya diagnoser (Child psychological

abuse och Child affected by parental relationship distress (CAPRD),

samt  två gamla diagnoser Parent-child-relational-problem och Induced delusional disorder)

med. Dessa i DSM 5 ingående diagnoser möjliggör för psykologiska/psykiatriska kliniker och

sakkunniga i domstol att identifiera och differentialdiagnostiskt urskilja dem som har drabbats

av föräldraalienation

 

När ICD-11 i juni 2019 gavs ut, fanns i indexdelen både barns oberättigade avvisande av en

förälder (Parental Alienation)  och barns berättigade avvisande av en förälder, t.ex. då de

utnyttjats sexuellt, eller blivit slagna, med. Plötsligt, den 25 februari 2020 ströks båda.

 

De som anser sig skydda barn mot förövare av våld och sexuella övergrepp

har under många år varit skeptiska mot, den skadliga påverkan av  barn som empiriskt

observerats i land efter land. Det handlar om en påverkan av en föräldrapart som som inte

inser, eller inte vill/kan inse att det är de vuxna  som

går isär – och inte barnen som ska separeras från den ena föräldern. Dessa påverkande

föräldrar, som barnen  görs beroende av och allierar sig med, kan

få barnen att tro att den andra föräldern gjort dem illa, vill dem

illa, eller är farlig och en person som inte är bra för dem.

 

Skeptikerna som tror att denna skadliga påverkan av barn som observerats i land efter land,

inte händer, har kallat föräldraalienation för ”junk science”, och spritt ett helt felaktigt

budskap om att det baseras på en idé av en person som talade väl om pedofili och som ville

skapa möjligheter för övergreppande pappor att få fri tillgång till sina barn.

Dessa skeptiker och kritiker försvarar mammor och barn mot det som de ser som mäns,

därmed pappors, sexualiserade våld mot kvinnor och barn. Yrkesutövare i denna skara, skrev

under en protest mot inkluderingen av Parental Alienation och

Estrangement  i ICD-11, som de sände till WHO: ”Collective Memo of Concern to: World

Health Organization.”

 

Efter att WHO låtit det fortsätta att stå som det stod i ICD-11 i juni 2019, ser det

nu ut som WHO, från och med den 25 februari 2020, har givit efter för påtryckningar från

dessa  skeptiker och kritiker mot det som är empiriskt, och också vetenskapligt, belagt,

nämligen att barn grundlöst efter kraftig påverkan, oftast i kombination med fysiskt avskiljande,

utan ambivalens avvisar en tidigare älskad mamma eller pappa – till stor skada för dem själva.

 

Sekretariatet  för WHO:s ”Medical Scientific Advisory Committee” publicerade sitt

tillkännagivande om att de strukit både Parental Alienation och Estrangement från sitt index

den 25 februari 2020.

I förklaringen till detta argumenteras att Parental Alienation huvudsakligen är en term som

används i  juridiska sammanhang, i samband med vårdnadstvister, och inte en term använd

inom hälsovården.

Detta är grovt felaktigt. Det går att förstå hur fel det är bara genom att lista ett stort antal artiklar

om föräldraalienation från väl ansedda och högt rankade tidskrifter inom psykologi, psykiatri

och medicin från ett stort antal länder (se ompa.se). Näraliggande språkligt, är den till svenska

översatta artikeln av den tyske psykiatern Wilfrid von Boch Galhau (2018). ”Föräldraalienation –

en  allvarlig form av psykisk misshandel,”  Neuropsychiatrie (2018)  32:133-148. och artikeln

”Foreldrefremmedgjørelse som helserisiko” den 22 mars 2019 i Tidskriftet. Den Norske

Legeforening av professorerna Eivind Meland, Frode Thuen samt undertecknad.

 

Foreldrefremmedgjøring er lite anerkjent i norske fagmiljøer og i rettspleie. Hva er det, hvorfor er det vanskelig å erkjenne og hvordan kan det håndteres?

 

Diagnoserna Post Traumatic Stress Disorder, PTSD, och ”Child Maltreatment”, används,

liksom Parental Alienation/föräldraalienation, i både juridiska och i kliniska sammanhang. Ingen

har kommit på idén att föreslå att PTSD och Child maltreatment” ska strykas ur ICD, på

grund av denna dubbla användning.

 

Vi som arbetar med och forskar om hur barn behandlas illa, och också

får sina mänskliga rättigheter till familjeliv och till bibehållen identiet kränkta då den ena

föräldern tar kontrollen över barnen och utesluter den andra föräldern, utan grund i att det

föreligger ett sakligt och opartiskt utrett skyddsbehov, är överens om att

föräldraalienation bör betraktas som psykisk barnmisshandel, dvs. en form av ”Child

Maltreatment”.

 

 

Child Maltreatment är en diagnos i både DSM 5 och i ICD-11. Där bör Parental

Alienation/föräldraalienation inkluderas så att  barn som behandlas illa, och påverkas

att utan sakligt och opartiskt utredd grund i vanvård, misshandel eller övergrepp avskiljs från

en förälder och påverkas att själv avvisa denna mamma eller pappa, äntligen kan

uppmärksammas och börja få adekvat hjälp.